Aftonbladet – 17 november 1864, sida 2

mindre än han sjelf egnade sig att ingifva folket och armåen förtroende — Våra truppers utmarsch från Holstein under insurgenternas hån och exekutionsarmens intåg under den slesvig-holsteinska upprorshymnen — Fiendens öfvergång af Eidern, utan motstånd från de makter, som påtvingat oss vår politik, våra truppers utrymning af Rendsborg och de sydslesvigska landsbyarnes upplåtande till vinterqvarter åt fienden — Härens oförlåtligt dåliga förplägning vid Dannevirkeställningens öfvergifvande utan svärdsslag i det ögonblick, då de anfallande voro nästan oförmögne till strid — den oförsvarliga förlusten af artilleri och proviant — det ömkliga återtåget till den obefästade Dyppelställningen — Klagomäålen från den hungrande armen på Als — den obeskrifliga demoralisationen 1 hären, underrättelserna om den dåliga disciplinen, om deserteringar i massor och ostrafiad uppstudsighet — underlätandet af hvarje utfall mot fienden i Sundeved i rättan tid, och den sedermera fruktlösa uppoffringen af menniskolif under stormningen af de nedskjutna Dyppelskansarne — Det Hegermannska tåget till Mors — utan like i vår nyare krigshistoria! — Utrymmandet af det med så mycken kostnad beltästade Fredericia, verkstäldt lika bedröfligt som de föregående utrymningarne — Omstörtandet af all traktatmessig samfundsordning på konferensen i London — näfrättens proklamerande af våra fiender och dess sanktionerande af våra vänner — Återupptagandet af striden utan bislånd — öfverrumplingen af Als, den sista och största förödmjukelsen för danska vapnen — Afskedandet af den minister, som banat väg för återgångsmännen — dessas intåg i statsrådet — afslutandet af den vapenhvila, som insatte Falckenstein till Jutlands despot — nedläggandet af våra vapen — och slutligen: Freden i Wien, den bittraste orättvisa Danmark någonsin lidit — de båda tyska samt det danska hertigdömets afträdande — de trogna danska slesvigarnes prisgifvande till förtryckande — och Danmarks utstrykande ur de vapenföra staternas antal. Se der, hvad sorgåret bringat oss! Hvad är väl en konungs död mot en sådan mängd af landssorger? Danmark, som vid början af detta år stod starkt och beväpnadt såsom aldrig tillförene, ligger nu förvandladt till invalid, men det är ändock icke det värsta. Omkring dess plågoläger har samlat sig en flock af dess egna barn — så kalla de sig åtminstone, ehuru man snarare skulle tro dem vara bastarder af Tyskland och träldomen! — som af dess vanmakt hemtar mod att håna det lemlästade föderneslandet, ja att högljudt rådslå om huru de skola lägga det i band och bojor för att uppnå ett förbund med dess bödlar! Det är sorgårets mörkaste öden — det är Pvåra värsta fiender.? Tysken har blott vållat att vi med sorg mäste se tillbaka på det olyckliga året — men de andra, de hafva tvungit oss att se tillbaka derpå med blygsel. Utan dem skulle vi tillkämpat oss ära om icke seger — utan dem skulle vi icke fått höra officerare kalla försvaret för vårt lands ära och rätt ett lumpet och dumt krig? — utan dem skulle vi icke haft soldater, som inbilla sig att man lät dem slåss blott ?för syns skull? — utan dem skulle vi icke sett något kryp spruta sitt gift på de fosterlandsvänner, som uppfordrade till manlig strid — utan dem skulle vi i värsta fall haft några flera valplatser sådana som den vi 1848 invigde vid Slesvig, men vi skulle icke haft reträttvägar, lika den som i år förde från Dannevirke till Mors — utan dem skulle de tappre, som kämpade vid Mysunde och Santelmark, och som i veckors tid trotsade granatregnet på Dyppels kulle, icke hafva slagit ned ögonen då de hört namnet Arnkielsöre — utan dem kunde vi väl blifvit öfverväldigade af fienden, men vi hade aldrig kunnat kämpa utan sång och utan seger! Man har sagt att segerruset från Fredericia och Isted invaggat den danska folkandan i slummer. Är det så, så måste vi hoppas att den snart skall vakna ur sin dvala, ty om den icke sofver sin dödssömn, så måste den väl väckas vid semklangen af grafklockorna från Dyppel och Sönderborg, sprängningsbullret från Dannevirke och det triumfskri från tyskeriets och trälsinnets läger, som ljuder genom sorgåret från den 15 No vember 1863 och intill denna dag! K. M:t har, enligt Posttidningen, under den 8 innevarande månad utnämnt och förordnat: vid Svea artilleriregemente: till wnderlöjtnant, sergeanten O. E. Sellströms