Aftonbladet – 17 november 1864, sida 2

den afslutar så att säga det innehållsrika sorgeåret med alla dess tunga missräkningar och bittra erfarenheter, med dess gäsningar och strider, dess skymt af heder och dess natt af uselhet.? I slutet af artikeln heter det: Med denna fred, som alltså i dag eller någon af de närmaste dagarne får sin slutliga stadfästelse, våga vi hoppas, att Danmarks olyckor nått sin kulminationspunkt. Hvad som öfvergått oss, är oändligt bittert och tungt, och hvad än är oss förbehållet, skall den närmaste framtiden hvarken kunna blifva ljus eller glädjande. Den kan detså mycket mindre, som denna stora olycka, i stället att samla konung och folk i sann endrägt, har framkallat vårt samfunds onda makter ur djupet och satt många af de dåligaste passioner i rörelse. Men vi måste och skola segra öfver dem i det oblandade danska rike, som återstår, genomföra den sanna danska andan, befästa den lagliga friheten, hvaruti från detta ögonblick ingen främmande hand kan oroande ingripa, och sålunda skapa en stat af fria, sjelfmedvetna, förnöjda medborgare, som kan utöfva en stark dragningskraft på de lösryckta delarne af den danska folkstammen. Förlusten af Slesvig kan ingen dansk anse definitiv; alla sträfvanden på denna som på andra sidan Kongeån skola gå ut på att åter förena det skilda, och det mäste en gång lyckas. BSlesvigs öde är ännu icke afgjordt, den svåraste uppgiften återstår för de makter, som eröfrat och befriat det, och vi kunna ännu ega något hopp om att frälsa det danska folkets integritet, om vi söka en förnuftig gräns för vära önskningar och bekämpa det farliga fantomet af en personalunion med BSlesvig-Holstein, som skall föra hela Danmark till sin undergång. Måtte förtroendet och förtröstan på framtiden icke vara tillintetgjorda. Sorgeåret är slut, det är tid att det allvarliga arbetet börjar.? Folkets Avis yttrar sig sålunda i en artikel med öfverskrift: Sorgedagen och sorgeåret: Den 15 September förlidne år blef en sorgedag för hela vårt land. Konung Fredrik VII, folkets man, frihetens och danskhetens trofaste vän, gick till sina fäder; Danmarks söner och döttrar kände hvad de hade förlorat; det var med djup sorg de mottogo budskapet om hans död. Djup sorg bäres intill årsdagen efter den aflidnes död — bjuder gammal häfd. I dag skrifva vi åter den 15 November. Ett år haiva konung Fredriks ögon varit slutna. ?Konungen är död — lefve konungen!? ropar härolden, och den lediga platsen på tronen är fylld, men den plats landsfadren upptog i folkets hjertan gäårickeiarf. Hans efterträdare får sin plats, men den bortgångnes intages af sorgen, som endast vwiker för tidens makt. Sorgeåret löper till ända i dag; men sorgen har icke vikit från sin plats. Nej! det var en djup, innerlig sorg, som i fjol på denna dag grep danskanes hjertan — den sorg, hvarmed de i år se den uppgå, är ännu djupare. Det är en sorg utan tårar, utan tröst. Det är icke sorgen öfver honom, som gick bort från sitt folk, utan sorgen öfver det land han lemnade — det är icke en mild sorg, som lyfter blicken mot himlen, det är en biiter, bitter sorg, som sänker ögat mot jorden. Konung Fredriks död gjorde den 15 November ull en sorgedag. Hvad vi sedan dess nödgats uppletva, skall göra framtiden till en rad af sorgeår. Då den bortgångne folk-kungen i dag för ett år sedan läg på sitt yttersta, hörde man af de sista ord han utandades, att han i yrseln än trodde sig stå som försvarare af Danmarks sak på ett furstemöte, än drömde sig förflyttad till striden på Dannevirke. Säg han i dessa ögonblick blott, hvad som var sannolikt; såg han Europas maktegande såsom män af ära värna den statsförfattning de sjelfva beseglat — såg han sin kongl. fosterbroder, följd af sitt folks entusiasm i striden för nordens gemensamma sak, infria sina löften vid vänskapsmötena — såg han sina fiender uppträda såsom krigförande makter, icke säsom trolösa röfvare — och — såg han Danmark så, som han lärt känna det: Tapperheten, enigheten och nationalkänslan från förra kriget — då har han med stolthet kunnat se sig om både på kungamötet och på stridsplatsen och derefter sluta sina ögon i frid. Såg deremot den döendes framtidsblick en skymt af det otroliga, vi måst upplefva under det förflutna sorgens och försmädelsens år, då kunde deticke vara annorlunda, än att ett konungahjerta, så danskt som hans, måste brista af törtviflan. Hvilken förfärlig rad bilda ej de mörka minnen, hvilka som en procession efter den aflidne röra sig förbi vår blick, om den går tillbaka till Fredrik VII:s dödsdag! —: Missnöjet under de första dagarne efter tronombytet, föranledt af fruktan för en brytning med den nationella politiken och den under konung Fredrik antagna statsförfattningen — Svensk-norska regeringens plötsliga och från vår sida oförvållade uppgifvande af den skandinaviska alliansen — Afskedandet af Fredrik VII:s mångåriga minister och det oförsvarliga misstaget, att en man, som icke betraktades med förtroende hvarken af det ena eller andra partiet, hvarken inom eller utom landet, hade sielfförtröstan nav att åtava sio hildandet