Aftonbladet – 16 november 1864, sida 3

iksmötets början gått medstånden till mötes försakelser. Adeln boppades derföre, att wondeståndet icke genom obilliga fordrinvar skulle störa den enighet, som utgjorde tt bland hufvudvilkoren för rikets rädding. Då ett par ledamöter derefter förordade nedgörlighet och tillstyrkte konstitutionens inderskrifvande, hvarpå proposition iramälldes, fropades derpå hälligt nej, tillägrande en tolare att beträffande den iadelns yrotokoll gjorda antydan om ny refning af lla hemman i riket såsom en nödvändig itgärd för all jords lika beskattning s unde bondeståndet derpå icke ingå 1 aneende till åtgärdens vidlyftiga beskaffenhet. Slutligen blef ståndet ense om att hela rågan skulle hvila tills de andra stånden mnnit svara på K. M:ts till dem aflåtna nandbrefs På aftonen samma dag blefvo samtliga almännen och landtmarskalken uppkallade ill konungen, och dagen derpå (den 20 Juni) hade bondeståndet plenum. Konunsen hade tillkännagifvit, att nästföljande tislag blifvit utsatt för kröningen och torsdas en derpå för hyllningen, på det att konunsen derpå skulle kunna utan alla hinder ifverlemna sig åt de högst angelägna voteringsärendena. Konungen hade frågat med hvad rätt ståndet nekade till en formalitet (regeringsformens undertecknande), som nödvändigt fordrades för att göra grundlagen känd af alla. Ville bondeståndet nu försvaga sitt redan gjorda antagande af grundlagen? Bondeståndets reservation i afseende på 114 var förvaradti dess egna protokoll, och de öfriga stånden hade äfven deraf fått del. Alla erforderliga försigtighetsmått voro vidtagna för betryggande af ständets rättigheter. Med grundlagens kungörande kan ej längre uppskjutas, den måste undertecknas. Säg detta, slutade konungen, på mina vägnar åt bondeståndet, ala allvarsamt om så erfordras, tala med lämpa och höflighet om ni ser att de veta värdera deras konungs faderliga råd. I morgon väntar jag ett rent svar. Derefter uppmanades ståndet af talmannen och sekreteraren att ej längre lägga hinder i vägen för grundlagens underskrifvande: Ptänker någon annorlunda?, yttrade den förre, träde han då fram och blifve han känd af sina bröder, af konung och medständer ! Ozelberg tvekade icke att begära ordet. Han trodde ej att någon ville vägra talmannen att underskrifva grundlagen, såvidt den rörer konungens makt. Men då i flera sekler de så kallade privilegierna lagt grund för staternas skakningar, då de i vårt land inneburo en alltför märkbar skilnad mellan riksständens förbindelse o. s. v., så borde ingen billigt tänkande undra på bondens farhåga för privilegiernas stadfästande i deras nuvarande skick. Många ledamöter delade samma åsigter, och när talmannen i anledniog häraf med sträng röst sporde: Är det då verkligen ständets tanka att alldeles neka till konstitutionens underskrifvande?, så hördes under mycket buller blandade rop, men med sådant sorl, att någon mening deraf omöjligen unde fattas. Sedan talmannen åter äskat ljud och flera på en gång anmält sig att tala, anförde Frögelius från Dalarne, det han hört sina medbröder förklara, att om konungen skulle täckas försäkra bondeståndet om privilegiitrågans afgörande vid den pågående riksdagen, utan hinder af konstitutionens underskrift, så skulle den icke längre vägras. Då talmannen hörpå gjorde proposition, svarades ja och nej. Sandsten yttrade, att ståndet icke i saken borde något vidare göra förr än de öfriga stånden svarat på bondeståndets framställning om privilegierna. Flera instämde häri. Sekreteraren trodde sig kunna upplysa att förrän bondeståndet medgifvit konstitutiooens underskrifvande, vore icke något svar att förvänta på konungens framställning till medstånden uti fråga om privilegii-jemkningen. Sandsten hemställde, om ej konstitutionen kunde underskrifvas ?i anseende till förhållandet mellan konungen och folket; men de paragrafer, som anginge privilegierna, derifrån uteslutas.? Härvid uppkom starkt buller; olika åsigter uttalades; fiera talade på en gång, utan alt meningarne kunde uppfattas. Men omsider fick Hyckert ordet och yrkade, att ståndet skulle vidblifva sitt redan fattade deslut. Per Bruse trodde, att då adeln icke ville cedera något före konstitutionens underskrifvande af bondeståndet, så gjorde adeln det än mindre efteråt. Många instämde och åtskilliga upprepade sin åsigt att privilegii-frågan borde först afgöras och således uppskof beslutas. En ledamot ansåg bäst att hos konungen anhålla, det ståndet måtte få resa hem, ?då i detta betryck ingenting för allmogen kunde uträttas.? Men detta ogillades af flera såsom alldeles förhastadt. Ett stort antal mundtliga och skriftliga anföranden afgåfvos, alla gående ut på att ständet hvarken kunde eller borde medgifva den äskade regeringsformens underskrifter under närvarande omständigheter. tskilliga skriftliga sammanjemkningsförslag upplästes, antydande att personer utom ståndet äfven intresserade sig för frågans afgörande. Sekreteraren och talmannen erinrade att då konungen äskat ståndets bestämda svar om konstitutionen samme dag fick underskrifvas eller ej, så måste detta svar nu af: gifvas. Återigen anmälde sig flera att tala, bland hvilka Bengt Jonsson från Skåne tyckte det vara besynnerligt att paragrafen om privilegierna nu förfåktades så ifrigt, då grundlagar fordom gifvits, hvari privilegiernas stadfästande icke varit inryckt. — Efter fortsatt ordande gjorde talmannen följande proposition: ?Är det ståndets mening och I beslut att talmannen får ståndets föreskrift alt icke underteckna regeringsformen förrän de öfriga riksstånden med någon vidare