Aftonbladet – 16 november 1864, sida 2

Men Laura sjönk nästan på knä för sin bror, medan hennes armar alltjemt omslöt honom. Nej, Laurence!? ropade hon, du får inte fullständigt störta mig i olycka. Hvarje sådan inblandning skulle endast för beständigt förderfva alltsammans. Han älskar mig och kommer nog tillbaka; men det mäste ske af egen fri vilja. Huru skulle jag väl kunna nedlåta mig att mottaga hans hand, om inte hjertat följde med? Hans hjerta tillhör mig också, och det är min egen skull att det för en tid vändt sig ifrån mig; men om det öfverlemnas åt sig sjelit, kommer det nog tillbaka. Likasom jag har fått honom alt resa sin väg, emedan jag i min häfughet talade några öfverilade ord till honom, så står det äfven i min makt att återkalla honom med ett vänligt och ängerfullt ord. ?Jag förstod dina ord så, som det varit han som öfvergifvit dig.? Jag vet inte riktigt hvad jag säger. Jag är så förbryllad, jag kom för att berätta dig alltsammans. Låt mig bli hemma hos dig, Laura, det blir det allra bästa.? ?Nej, nej, jag vill inte att han skall tro att du vet något af hvad som förefallit oss emellan. Res du, kära Laurence; jag skall skicka bud wll dig, om så behöfves. Jag har endast inte velat dölja något för dig, för alt jag skulle kunna wygga mig till min bror i onda såväl som i goda dagar.? Verkliga tårar kommo nu i Lauras ögon, som om hon hade varit på teatern och sett någon rörande scen. Me Chausen var rörd och bad henne upprepade gånger antaga hans bistånd och bemedling; men hon fortfor alltjemt att afslå hans anbud. Då hon ned sin bror kom tillbaka ut i förstugan,