Aftonbladet – 15 november 1864, sida 3

netter, hotelser och lockelser; de hafva sändt bud till danske konungen och till de främmande rånarne och sagt: Vi vilja vara danskar, vi vilja tillhöra moderlandet, och så svaras dem härifrån: Vi afslå det och afstå eder, icke åt eder sjelfve, utan till de herrskare, I haten och afskyn. Ar det menskligt? — Det är ännu en betraktelse som jag vill göra på detta rum. Hvilken dansk man finnes väl, som vill upp: gifva Södra Jutland, äfven om denna fred kommer till stånd? Hvilken dansk man finnes, som icke skall betrakta en sådan fred såsom ett vapenstillestånd, hvilket skall uppsiigas vid första lägliga tillfälle. Månne vi icke alla i tysthet skola rusta oss, och skall icke hvarje dansk fader och moder säga till sina söner: I skolen vara beredda på att a med för att med stålhandskar taga tillbaka hvad som ifrån ? Skola vi icke begagna hvarje gynnsamt omslag i Europa att taga vårt gamla fiidernesland i besittning? Men skola då våra tyska fiender kunna komma med denna traktat i handen och säga: Du har sjelf med Danmarks konung och danska riksrådet gifvit ditt orå och ditt handslag på att du afstår all kronans rätt till det gamla danska kronlandet Slesvig, och det finnes icke ett ord om att vi icke menat det, Jag vill hafva frihet att röra mig fritt, att i min lilla krets medverka till att det beslutet blir fast i Danmark att taga tillbaka det röfvade, och jag vill begagna denna frihet så att icke hvarje ögonblick en stämma skall hviska i mitt öra: Du har sjelf satt ditt namn under traktaten, du har gjort ett jesuitiskt förbehåll, du har gt ett och menat ett annat. Jag vill gå ut härifrån såsom den der icke vill leka med ord och handslag. Så kommer man med en artikel som säger) att det skall vara evig fred och vänskap? med Danmarks dödsfiender, som saw foten på vår gamla moders nacke, och man for: drar att vi skola säga ja till en så smädefull tikel jemte de många andra. Man kan fråga mig — och man har rättighet dertill — om jag tror på möjligheten att återupptaga striden. I detta afseende står jag äfven i rak motsats till min ärade vän och sidokamrat (Viborg). Jag kunde sv att jag påpekat en absolut pligt, som kr absolut lydnad, hurudan följden än blir, men jag skall svara : Ja, jag tror på möjligheten af krigets förnyande, trots ala de förståndiga, och Jag måste tro derpå, om jag icke skall bryta stafven öfver mitt eget folk. Hvar äro alla de ädla krafter. hvar allt det högsinnade, det ma, kraf. tiga, som likväl ofta 1 Danmarks krönika gifvit sig tillkänna. År det utslöckt till sista gnistan? Nej. tusen gånger nej, mina rar. men det har dragit sig tillbaka, det sitter djupt inne i skamvrån och känner sig liksom fredlöst i sitt eget land. Hvad har orsaken varit att det intagit en så förnedrande plats och ställning? Det har varit två ting, och först och främst Dannev ställningens uppgifvande utan svärdsslag. stod andan och köttet och vägde för och köttet segrade, antingen emedan det låg något bakom, som vi icke kunna genomskåda, en hemlig tråd hvari man drog, eller emedan 1ledarne icke förstodo eller ville förstå, att vändpunkten var inne för I rk; det var det ena, det andra är den nuvarande ministerens bildande. Då var man också kommen till en afgörande punkt, och då tog modlösheten öfvermakten. Om den ärade ministeren visste -jag säger em, ty jag är på att ministeren icke vet det — hvilket ogräs som från dess födelsestund ynglats och utbredt sig i Danmark (Starkt bifall från åhörareplatsen)... hvilken outsäglig rutt het från denna stund rest sitt grinande och nande hufvud och baner i Danmark, men det h hö de dragit sig tillbaka och liksom funnit sig förödmjukadt att äta nådebröd, skulle den ärade ministeren rysa dervid. Jag är som sagdt viss på. att den ärade ministeren icke vet och icke ser det — ty om den visste och såg det och icke genast nedlade sin makt, så förstår jag den icke men det ädla, det varma, kärlekslulla och kraftiga. som dock ännu Gudilof finnes hos danska folket, är borta. Låt H. M:t få en minister, som icke blott tror på Danmarks rätt, utan ock på Danmarks lycka och ofulla framtid. då skall det förvissnade äter resa sig. Låt H. M:t få en minister, som lägger honom ord i munnen, hvilka klinga annor unda än dem vi på sednare tiden hört; låt det kongl. ordet utgå från tronen. Nu då det gäller, kan jag, Danmarks konung, som Danmarks folk med förtroende satt på tronen, icke taga på mitt hjerta att lemna Danmarks ögonsten till våra bittra fiender; jag vet att mina och mitt folks fiender sagt, att jag var en protokollsprins, men de säga nu att jag är en protokollskung: jag vill visa att ine är något mera; upp! dans män, jag vill hellre dö, än gå under med fäderneslandet, som valt mig till konung; låt detta ske, så skola Danmarks söner ila under fanan, å skall Dannebrogen åter lyftas hö och om in icke segern dermed är gifven, så ä dad, och vi kunna å tro på en ärofull framtid. Stora tider föda stora män, och fattas här i folkethinget ett stort beslut, skola männen nog komma; men fatta vi ett litet beslut, är jag rädd för att vår framtid blir en dvergframtid. Derför kan och vill jag aldrig säga ja till denna fred, derför vill jag säga ett varmt och hjertligt nej till Danmarks dödsdom. Liksom man vid grafvens i och der komma sanningsord fram. som eljest sällan höras, så har jag då jag tår vid denna redan uppkastade graf, hvari Danmark Gud vare lof ännu icke är begrafvet. känt mig uppmanad att inför regeringen och denna församling säga ett sannfärdigt ord; och jag säger ännu en gång: Vakter eder! Vakter eder för denna handling! Det står i en sång om Danmarks sköld ord, som blifvit lagda på en dansk konungs läppar: I Skjoldet springe Löver, og Hjerter staae i Brand. Hvor kunde jeg vel bryde den dyre Skjolderand? Thi jeg er Danmarks Konge, og Danmark er mit uus, Og skulde jeg vel Danmark nedstyrte i Gruus! FET RV BB ss FY BA