Aftonbladet – 15 november 1864, sida 3

för mig motsatsen af gudlighet och fromhet, det går ut på plundring, rof. rån, het från ena ändan till den andra. Det nom att man börjar i den allraheligastes nu utan att tvärtom detta namn ställer liga i traktaten i ett ännu klarare ljus. ten, om icke för att påminna detta odelbarhet, att vi haft ett odelbart dansktr och att vi lofvat häfda det till de: yttersta. jag vore prest för dem som undertecknat de om jag sade till dem: Du -skall icke bruka E ren din Guds namn fåfängli st, ty Herren s icke låta den blifva ostrafi hans namn, icke ens konungarne som miss Guds namn för att stämpla det förkastliga, som det derigenom blefve Gudi välbehagli Låt oss slippa att i en sådan tid se vår G namn fogadt till en sådan smädelse, som fienderna verkligen i Guds namn de få att fullfölja deras rån, och liksom vi iden al heliga de samtycka till en sådan fred. Jag skall minna dessa herrar hvad som dessutom med seende härpå kunde vara af betinklig na Förklara vi i denna traktat, att vi afsluta den i den allraheligaste och tens namn, och vi sedan i inom li hvilket jag icke skall hafva något emot. lögn och uselförekommer mig att saken icke blir bättre der det vanhegagnar icke att tala om den odelbara treenigheordet traktat, tror jag att jag vore i min goda r te och odelbara treenighetens namn kunodelbara treenigheä ler tare tid stå upp och rifva sönder denna traktat. hvad ty ge mn. Det ke, Om nna Jerkall likigt. uds om loi Irapåaftur. fre.OThafva vi då gjort? Lät det. danska folket och den danska konungen slippa att unc der masken al en sådan fromhet begå något mycket ofromt, nemligen att nedkalla olyckor öfv ndet. Detta är en betraktelse som blott eger betydelse för dem, hvilka tänka och tro, att man icke skall leka med det heliga och allraminst leka med Guds heliga namn. — Jag vill nu närmare öf vergå till ämnet. Det kulle vara ett fritt beslut, som vi äro inkalla tt fatta, men det ser nästan ut. som om ett tvång öfvades emot Oss. Den kongl. regeringen har så godt som satt sin ära i pant på detta försmädliga fredsverk, och ett nej än folkets råd i detta ögonblick kunde synas vara en omöjlighet. Folket är vandt vid den biltra tanken: längtan och önskan om fred och hvad man kallar goda dagar har fått en betänklig näring. medan högsintheten, det ädla och kraftiga hos folket blifvit insöfdt. Armen är nästan upplöst genom regeringens åtgörande, och det kunde synas ; tvilvelaktigt, om den åter kan samlas, ty våra trolösa fiender i södra och norra Jutland skola måhända icke betänka sig mera på att bryta den artikeliva spenstilleståndet, som I tillåter danska soldater att samlas under om freden icke uppnås, än de gjort i f om alla de öfriga vapenstilleståndsvilkoren. Den reaktionära smittan har tilltagit i betänklig grad. och under sådana omständigheter skulle ett rej från detta rum, ett upprop till strid från folkets räd kunna se ut att stöta på nästan ov iga svårigheter. Det ser ut, som om vår votering här kunde blifva eltintetsägande skädespel, som om rikets råd komme att spela rollen afen statist, som blott kan nicka om man drager på en tråd. Emellertid kan denna betraktelse måhända vara ett skäl mera för danske män, som icke vilja spela roller, att säga nej så högt de kunna, att säga: Vi förnedra oss icke utt spela en å ( tärdig roll. Atmin ga anorna, : att det icke 1å som känna det ov: Min första, men icke min vigtigaste inv 1 Ining. ändning mot denna fredstraktat är att regeringen trott sig kunna bevara kronans, folkets och fäderneslandets rätt och genom att sjelf uppgöra allt icke funnes en dansk skulle h och vinnas, oaktadt rikets råd, då fredsunderhandlingarne inleddes, satt här i detta rum och det blott behöfdes ett par ord af den högtärade konseljpresidenten: han kunde frågat om ja eller nej. Han ade under sommarmötet, att en folkrepresentation icke kunde deltaga i fredsunderhandlingarne, och det är sant. det måste medgifvas, den kan och skall icke deltaga i fredsunder VÄ ngarnes cgentliga gång: men å andra sidan skall 15 i rikets grundlag icke vara en illusion, ett sken. å att man. först kommer till rådet, sedan alt är så att säga klappadt och klart, och då ett nej kunde synas vara en omöjlighet. Hade regeringen varit fullt medveten al sitt ansvar inför konungen, folket och 15 . så hade den kommit hit ock frå Viljen I, att vi skola underhandla på denna grundval, eller viljen I, att vi skola våga ännu en dust? Denna betraktelse I kan som sagdt vara ett ytterliga are skäl för ätskilliga att rösta nej. och 1 s iga: I hatven sjeltive börjat, I han sjelfve på egen hand fortsatt, I han så godt som fullbordat detta fredsverk; bären då sjeltve ansvaret, v vilja dela det. Jag sade att allt detta väl är den fö sta men icke den vigtigaste grunden till mitt nej i denna stund. Hvad som framför allt bringar mig att aldrig kunna gifva mitt samtycke till denna fred, är en betraktelse, som utgör raka motsatsen af min ärade väns och silokamrats, som nyss talade (Viborg). För mig står det klart att hvarken konungen eller regeringen eller folket eller alla i förening ega gudomlig och mensklig rätt att afstå södra Jutland och dess befolkning till arflienden. Man må icke komma här och säga: Det är nödvändigt. det ärihvarje händelse nyttigt för att undgå större olyckor. Det är något som står ötver allt afseende på jordisk nödvändighet och nytta, det är något som har en absolut makt och myndighet och som alldeles icke tål någon dagtingan. Det är den äfven af Gud gifna pligt och skyldighet mot Gud och menniskor, som alldeles icke tillstädjer något ackord. Frågan är icke om afträdandet af ett stycke jord, elmrn redan Naboth föredrog döden, hellre än att till våldsverkaren afstå sin fädernejord med alla dervid förknippade minnen; utan här är fråga om att bortgifva menniskosjälar och menniskohjertan till främmande välde, och dessa själar och dessa hjertan haringen menniska, så mäktig eller så svag och usel hon än är, lof och rätt att afstå utan deras eget är nda till slutet, liksom det folkstäimma, som samtycke och vilj att han vill afst detta är betänkligt, land kan icke sk iljas från konungapligten att, häfda detta land till det yttersta; att konungen kan s sina rättigheter, IH. M. konungen kan säga, ehuru redan ty konungarätten öfver ett . i Å j ; men låt vara Jag afstår mina rättigheter, jag ger eder tillbaka till ersjelfva, så kan han dock icke säga: Jag lemnar er åt ett annat välde. Han kan säga: Jag kan icke längre häfda min makt, jag kan icke längre vara eder konung, men han kan icke lemna sin konungamakt och sin konungarätt till någon annan konung och kejsare, och han har gudskelof heller icke gjort det ännu, ty traktaten är icke underskrifven af H. M. konungen. Själarne kunna icke atfhändas och behandlas såsom liflöst gods: men hvad konungen icke kan och får, det kan och får icke heller folket, och jag åtminstone känner djupt, att det för mig skulle vara ett helgedonisbrott, att det för mig skulle vara en skuid, som jag aldrig kunde bära, om jag tog del i en sådan själahandel. Man må kalla det sentimentalt, affekteradt, känslopolitik, i detta ögonblick gör det mig obetydli t att dömas af en menniska, då jag står inför historiens dom, inför en högre domare; men jag säger att ett ja från mig i denna stund skulle mediöra, att jag icke kunde dö lugnt, ty alla sålda själar och pinade hjertan skulle mträda för mig i min sista stund. Man kan icke behandla dessa menniskosjälar, såsom man behandlar negerslafvarne i Amerika. Man säge icke: vi tvingas dertill, ty vi få icke tvingas till hvad som är en öfverträdelse af vår pligt och skyldighet. Jag kunde sålunda tänka mig, att fienden stod här midt ibland oss, att han stod utanför på slottsplatsen, sedan vår här vore splittrad och vi bakbundne. Då kunde vi säga: Välan, vi kunna icke längre göra motstånd, vågen, men vi gifva rötva derför hvad I kunnen och aldrig vårt samtycke derk till; men så har d S