Aftonbladet – 15 november 1864, sida 3

man — jag ville gerna hoppas det — al drig skall glömma. På teatern var en Festforestilling?. Då prinsen jemte de svenska gästerna kommo derifrån börjades fyrverkeriet på Slotts platsen. Det var ganska vackert, men hestod af högst få pjeser, hvilket ej heller var att undra på, då största delen af raketer och solar en vecka eller så före den stora dagen behagade brinna af på egen hand och utan tillbörlig förberedelse, hvarvid laboratoriet, der de tillverkats, också gick upp i lågor. Fyrverkeriet hade man således sett förut, hvarföre man ej heller gjorde stora anspråk på detsamma sjelfva högtidsaftonen, då man hade så mycket annat att fröjda sig åt. Prins Oscar helsades med lifliga hurrarop — detta är en stående fras tror jag, men här är den ialla fall fullkomligt betecknande och fullt sanningsenlig — då han från teatern begaf sig till slottet. Festmåltiden eller, rättare sagdt, festmåltiderna, ty det var en mängd sådana, voro mycket högtidliga, m ackra tal höllos, många verser afs Prins Oscars ngos. tal vann mycket bifall; hans kunglig höghet talade med både klarhet och värma och tillräckligt tydligt att höras och förstås a alla hvilken sednore omständighet af talare i allmänhet borde tagas något mera i betraktande än som vanligen är fallet. Blan det vackra, ock kanske intet så h sagdt som de beledsagade s m talades, var d varmt, så vacker ord, hvarmed pre en för Danmar och så vä sten Wexels k. Wexels är en gammal man, men hans sle ännu vara ungt. Stiftsprost log ; skål i ett lång insvepa i e rivade fraser. tid lyckades kn de ita skal, Den, som emeller hjerta måJensen företal, hvars t stort ska fann dock derinom en ; välvilja mot Sverge och svenskarue, kan ej nekas att or som de är ett frihetens land, ud, ett ärans land? äro väl ett sänge sagda och säkert ännu bättre menade. 1 har jag efter bästa förmåga beåten? och vänskapen?. ning är otillfredsställande n bältre än jag sjelf, och om jag någon gång i mitt lif skulle önska att kunna ?rala med englatungor?, så vore det nu i detta ögonblick, ty jag vet att fördomen ännu har en stor plats i många af mina svenska landsmäns sinnen, om också ej i deras hjerlan, och jag tror förvisso att aldrig förr ett sådant närmande mellan brödrafolken egt rum som nu; jag tror alt nu är retta ögonblicket att förjaga denna fördom, och jag fruktar att det tillfälle man lemnar obegagnadt sällan återkommer. Det är derföre jag skulle vilja säga till svenkarne: missförstån ej edra stora minnen, tron ej ait de skola egga er till stolthet och ofördragsemhet mot dem, som stå er närmast, glömmen att Norge kanske kunnat förenas med Sverge som en eröfrad provins, afundens ej norrmännen deras unga men kraftiga frihet, kommen hit och sen denna frihet på nära håll, lären er älska den och dess försvarare! Och jag skulle vilja säga till norrmännen: Värden väledert frihetsträd, låten ej fåfängans vattenskott sjuta upp derpå, läten ej högmodet underoräfva dess rot, låten ej dess grenar sprida sig i skefva riktningar eller tvingas att växa som ensidighetens tränga spalier fordrar, ån bort till edra bröder och sen ned i deras varma, trofasta bjertan, och edra egna njertan skola ej längre förblifva slutna, ej ängre kunna vara kalla för ett folk, som I alltid hafven måst högakta, äfven då, när icke älskat det! Ja, detta allt skulle jag vilja säga med ältre, varmare, klarare ord, säga det till folken, ropa det i deras öron och hjertan. Men nu har jag olyckligtvis ej af naturen blifvit utrustad med den englatunga jag nyss önskade mig, utan min svaga stämma förblir alltid en ropandes röst i öknen. Men skall jag derföre tiga alldeles? Nej, jag tror det icke, ty äfven om det ej skulle lyckas mig att draga ett enda strå till den: stora vänskapsstacken, skall jag dock alltid derigenom underhålla mina egna känslor, och så är det ju ändå ett stackars hjerta mera som klappar varmt för unionen. M—a. At känner ing min FESTEN SAR SNER ATS