Aftonbladet – 15 november 1864, sida 2

len, som länge hade varit dold, sökte föroäfves genomtränga den dimma, som fyllde hela atmosferen. Det dröjde länge innan det blefså ljust, som det enligt tiden på dagen borde vara, och Leslies häftiga otålighet växte härunder nästan till vanvett. Slutligen hörde han en af dörrarne, som vätte utåt trädgården, öppnas, och han stannade nu, dold bakom stammen af en ceder. Leonora kom ut i trädgården, insvept i en grå Kappa och en väderhufva, som nästan dolde hennes ansigte. Han steg senast fram, då hon kommit fram dit der han stod, och fattade hennes arm utan att säga ett ord eller besvara hennes blick. Hon kunde känna att hans hand skälfde, och han fortfor att draga henne med sig, till dess de kommit djupt in i parken, liksom om han ej kunnat tilltala henne förr än de voro långt borta från alla menniskor. Derpå släppte han hennes arm med ena handen och öppnade den andra, i hvilken han hade gömt papperslappen och handsken, Är inte detta er handske? sade han och betraktade henne med en vild blick. Jo, det är det, jag har nyligen förlorat den, svarade Leonora och räckte ut sin hand efter den, i det hon med en förvirrad blick såg upp på Leslie; ty hon visste icke om hon skulle le eller giiva vika för den förskräckelse som gripit henne. Och huru förlorade ni den? Huru förlorade ni den?? sade Leslie. Säg mig det... Förklara mig det... erkän att Hura skall jag väl kunna veta det? svarade Leonora med darrande stämma. sI ett afseende har ni rätt uti att niinte kan säga mig det; skammen förbjuder er :ala, och er falska själ kan icke lida sanningen. Men kan ni säga mig om denna papperslapp låg inuti handsken?