Aftonbladet – 12 november 1864, sida 2

Det är endast älltför tydligt att han vänade henne, sade Leslie för sig sjelf, och van har ju för öfrigt redan haft möten med ienne. Jag har dock varnat henne... bedt venne... Men, han är en usling, som be;agnar sig af hennes brist på verldskännelom, af hennes oskuld och. eftergifvenhet ör andra. Om han visste hvilken rättighet ag har öfver henne, skulle han säkert lemna renne i fred; men jag kan omöjligt under rätta honom derom. Skulle den löjliga naren få veta, att det är min fästmö som han väntade att träffa i trädgården sent på qvälen? Nej, det är omöjligt. Han reser nu yckligtvis till andra ändan af verlden. Måtte storm, pest, fiendens svärd och kulor förölja honom på hans väg! ålunda rasade han för sig sjelf, medan nan stod der bland de mörka furarne, som castade sina orörliga skuggor öfver gräsmattan i det klara månskenet. Efter unefär en half timmes förlopp kände sig sir Peter fullkomligt öfvertygad att hans rival nade upphört med sina misstankar och lemnat allen. Han hade varit inne i salongen, ler den täcka Leonora ännu saknades, och sedan en skälmsk blick från Laura åter hade framkallat förhoppningar hos honom, ade han åter gått ut för att försöka sin lycka. Han ge långsamt in i allen och märkte icke den mörka gestalten der borta bland träden. Då han kom fram dit der Leslie stod, trädde denne plötsligt fram ur skuggan. Sir Peter kunde icke återhålla en ätt rysning. Jag glömde något?, sade han. Ja så, gjorde ni det. Ja, svarade sir Peter, och derpå gingo vegge åter förbi hvarandra. Den unge oficern fortfor att gå framåt till dess han nådde ändan af alln, der han öppnade ;rinden och gick ut i parken. ?Jag undrar ust hvad han har för rättighet att agera spion!? sade den unge mannen för sig sjelf å han efter en stunds vandring återvände rem. Följande morgonen promenerade Leslie