Aftonbladet – 11 november 1864, sida 3

UTRINES. POLEN. Ståtbållaren grefve Berg har i Wiersbolowo, der han nägra dagar uppehållit sig, på en promenadridt fallit af hästen, likväl utan att synnerligen skada sig. SCHW EIZ. Från Bern telegraferas den 6 dennes, ätt d:r Demme och: fru Trämpy blifvit af juryn förklarade icke skyldiga till förgiftningen af hr Trimpy. Beträffande Demme lyder utslaget som följer: Skyldig till stor pligtförätenhet af en auktoriserad läkare, genom falsk berättelse till myndigheterna, hvarvid emellertid mildrande omständigheter antogos vara för handen. Åklagaren yrkade att de båda anklagade måtte dömas att betala alla rättegångskostnaderna, och Demme förklaras förlustig sitt läkarpatent under en tid af 5 år. Rätten dömde Demme att ersätta hälften af undersökningskostnaderna och tillerkände fru Trämpy en skadeersättning af 1500 francs. Vittnesintyget från Krömer i Breslau afvaktades ej. ITALIEN. Gazzetta ufficiale offentliggör en depesch från riddaren Nigra till konseljpresidenten, eneral La Marmora. daterad den 30 Okt. det Nigra deruti utlåter sig röraude sina längre meddelanden med Drouyn de Lhuys, förklarar han: Drouyn medgaf öppet, att hvad som yttras uti min depesch af den 15 Sept. motsvarär sanningen, men tillade, at! innehållet af densamma, från franska regeringens ståndpunkt, i flera punkter behöfver fullständigas. Han trodde, att min depesch icke tillräckligt fästade uppmärksamheten på den skilnad, som förefinnes mellan Cavours förslag och konventionen af den 15 Sept. Jag svarade derpå, att, då jag hade upptagit det cavourska förslaget i min de pesch, skiljaktigheterna mellan båda doku menten måste af sig sjelf falla i ögonen. Jag framhöll likväl skilnaderna mellan båds och isynnerhet desamma, som hafva afse ende på bildandet af en påflig arm och förläggandet af regeringens säte, i det jag anmärkte, att residensets förläggande blifvi betraktadt såsom conditio sine qua non fö konventionens undertecknande. Drouyn me nade, att, om man talade om nationellt sträfvanden?, sedan man afsagt sig använ dandet af våldsamma medel, för aft vinns Rom, detta skulle hos de politiska partiern: väcka den tanken, att man ville hålla smyg vägar öppna för sig. Jag svarade honom att min depesch på intet vis kunde gifv: anledning till någon sådan tolkning. V hade ett nationelt mål, men då vi liktidi hade fastställt vägen till detta mål, skull jeg anse mig förolämpa min regering on jag medgåfve nödvändigheten af vidare upp lysningar i detta hänseende. Smygväga hade intet gemensamt med civilisationen och framätskridandets moraliska makt, til hvilken vi appellera, för att ernå en förso ning mellan Ttalien och påfvedömet. Drouy1 har erinrat derom, att regeringarne öfver