Aftonbladet – 10 november 1864, sida 3

snus; för att äfven kunna offra sin skärf å a När ni har fästet er uppmärksam. het härpå, skall ni också inse, att ingen regering 1 Frankrike skulle vara i stånd at öfverlemna Rom och påfven till Italien, utan att tillika dekretera sitt eget fall.? — Men?, frågade jag i all enfald, när nu ni, hr Jules Favre, som i lagstiftande församlingen med så lysande vältalighet försvarat Italiens rätt till Rom, skulle blifva minister, skulle ni...?7 — ?När jag var minister, vill ni säga?? svarade den utmärkte advokaten i en något ironisk ton. ?Gläd er åt, att jag icke är det, såvidt ni lägger någon vigt på, att jag talar för Roms utlemnande till italienarne.? — ?Sålunda slutade vårt samtal. Skulle nu Napoleon II vara villig att göra för italienarne, hvad icke ens Jules Favre skulle drista sig att göra, så vidt han vore minister?? Underrättelserna från Venetien bekräfta, att rörelsen i Friaul blott varit ett obetydligt isoleradt tilltag, och att invånarne varit fullkomligt likgiltiga dervid. Garibaldi har sändt sin son till Genua, för att göra beripligt för handlingspartiets ledare, att ett ör tidigt företag mot Venetien måste vara af det skadligaste inflytande för Italien. RYSSLAND. Det väcker ett obehagligt uppseende inom de gammalryska kretsarne, att kejsaren så mycket rör sig utomlands bland furstarne, och ett detta parti troget tillgifvet blad gifver följande lilla prof på rysk pressfrihet : ?På högtsalig Kejsar Nikolai tid stod Ryssland ännu icke på det höga trappsteg, på hvilket det onekligen står nu, men Europas furstar täflade om kejsarens gunst och lyssnade till hans ord. Om den nuvarande regimen alldeles öppet befinner sig på en motsatt väg och oroligt söker sådana regeringars vänskap, hvilka den förre kejsaren knappt ville erkänna, så är detta ingenting annat än att rent af gifva Rysslands ära och anseende till pris; ty om det också må ligga i rikets intresse, att man låter det Hittills rådande goda förhållandet till Preussen fortfara och söker underhålla vänskapen med detta land, så betingar dock detta ingalunda såsom en nödvändighet, att man löper efter andra, och isynnerhet sådana, som hittills ännu aldrig, visat sig annorlunda än fiendtliga mot Ryssland? 0. s. v.