Aftonbladet – 9 november 1864, sida 2

Jag är emellertid ledsen öfver att jag inte strax bad honom om hans samtycke, ty den goda moder abbedissen sade mig att det var min förmyndare som måste bestämma öfver den saken. Ja, och jag sade dig motsatsen; det är ganska sannt. Men du tror väl inte att jag rådt dig att göra något som är orätt?? Nej, det vill jag hoppas att du inte gjort?, sade Leonora, ty jag vetinte längre hvad som är rätt eller orätt; jag har endast dina råd och föreskrifter att hålla mig till.? Lita du på mig... det skulle inte vara mig möjligt att vilseleda dig.? Derom är jag ölvertygad?, sade Leonora och såg upp på honom med sina stora ögon. Leslie tänkte på deras första sammanträffande vid frukostbordet, då han ej var i stånd att uppfånga en enda blick från de skygga ögonen, och han tänkte likaledes på huru mycket som hade skett sedan den dagen och det ögonblick då hennes oskuld omvände honom och förvandlade hans onda planer till rena afsigter. Han tillbad i sitt jerta den hulda, ädla varelse, hvars milda inflytande helt och hållet beherrskade honom, och i sin hänryckning öfver den syn han nu hade framför sig sökte han instinktlikt att glömma de grymma tankar, som han hade hyst och åter öfvergifvit. Laura hade ingen tid att förlora, annars skulle hon låtit katastrofen komma mindre brådstört än hon nu såg sig nödsakad till. Det var lördags afton, och söndagsaftonen var bestämd till inledandet af en intrig, som innan torsdagen måste hafva nått sin utveckling, om hon icke skulle se alla sina planer stranda. Söndagens pligter uppfyldes utan efbrott, och ehuru Laura förrättade lem helt och hållet maskinmessigt, kunde! man dock icke lägga henne någon föreummelse till last. Hon skulle ha känt en dunkel oro i sitt samvete, om hon hade blifvit borta från gudstjensten i kyrkan, men hon ihörde predikan och sjöng sina psalmer