Aftonbladet – 9 november 1864, sida 2

— Vi meddelade nyligen detaljerna i det testamente hvarigenom framl. handlanden i Göteborg Anders Carlsson disponerat den största delen af sin betydliga förmögenhet till allmännyttiga och välgörande ändamål. Handelstidningen meddelar nu den i sitt slag egendomliga urkunden i sin helhet, och vi återgifva, efter nämnde tidning, ingressen och slutet deraf: Medan ännu tid är, och innan jag insomnar till den långa natten, hvarifrån intet uppvaknande här 1 tiden eger rum, vill jag härigenom hafva förordnat såväl i afseende på min begrafning, som huru med min qvarlåtenskap skall förhållas. Sedan den odödliga själen gått till sitt ursprung, vill jag att den jordiska hyddan skall ostörd qvarligga på dödsbädden, tills all farhåga för skendöd upphört, och derefter direkte förflyttas uti det låga hvilorummet, utan annan svepning, än det linne jag vid dödsstunden begagnar, hvarefter locket genast påspikas. Då jag alltid varit hatare af stora och flärdfulla beafningar, vill jag att min sker på det enklaste tt, simpel kista utan all sorts beslag, ingen ringning, det jordiska stoftet direkte utfördt till allmänna begrafningsplatsen och jordfästadt i likhet med fattighjonen; i grafven äro ju alla lika, hög och låg, rik och fattig? O! att I jordens furstar en gång kunnen komma åtminstone till så pass besinning här i tiden, att I icke ären mer än andra syndiga menniskor, och att konungen i grafven, om ock i en mausol förvarad, icke betyder mer än dagakarlen under jordtorfvan, då skulle, hoppas jag, sådana menskligheten och upplysningen vanhedrande begrafningar, som tillstä ällas åt de från skådebanan afgångne, sig såkallande majestäter, försvinna och de fattige undersåtarne icke behöfva beskattas för att bringa ett kungligt stoft i jorden, då de ändock alltid hafva bördor nog ått utgöra för de högt uppsatte lefvandes gränslösa lyx i ett fattigt land. Förunderligt är det väl, då man besinnar att den mest obemedlade familj måste sjelf bekosta en afliden medlems begratning, att leremot den kungliga. som genom orimligt högt underhåll alltid blifvit rik, skall härifrån vara fritagen. Ifall dessa yttranden skulle nå det kungliga örat och den ohöljda sanningen af regenten sjelf, såväl som hans smickrande och tyvärr oftast falska omgifning, förklaras för ett grufligt majestätsbrott, så kan det jordiska straffet då icke hinna mig (något evigt fruktar jag icke), men jag har emellertid haft den tillfredsställelsen att åtminstone efter döden fått uttala min under lefnaden innersta tanke om de jordiska konungarnes betydenhet, icke i annan grad, än hvad de, såsom statens högste och i följd deraf störst lönade embetsmän, på den upphöjda plats de i samhället innehafva, Kånna uträtta för menniskoslägtets gemensamma väl, om de dertill ega mod, kraft och vilja, samt omgifva sine personer med redlige och i ord och handling rättänkande rådgifvare, utan afseende på börd, endast sökande hjertats adel och ett sundt menniskoförstånd. Så när hade jag i min ifver för det allmänna lömt ännu en enskild sak, att ingen grafsten får uppföras, alltid med sann glädje påminnande