Aftonbladet – 8 november 1864, sida 3

(Forts. följer.) Förenings-jubilet i Landsorten. Festligheterna i Malmö. Härom skrifves i Snällposten den 35 November : Föreningsdagen firades här i går med mycken högtidlighet. På förmiddagen klockan half tio ryckte den här förlagda afdelning af husarregementet Konung Carl XV under full musik ut från kasernen till stadens stortorg till kyrkoparad, och samtidigt ankommo till nämnde samlingsplats det på citadellet förlagda detachement samt frivilliga skarpskyttekåren. den sednare med sin musikkår i spetsen. Vid samma tid samlades på rådhuset stadens embetsmannakårer, jemte stadsfullmäktige. Klockan 10 satte processionen sig i rörelse till S:t Petri kyrka, och till den slöt sig hela den militära truppstyrkan. Gudstjensten började med altartjenst, dervid tvenne prester i messskrudar tjenstgjorde, och derefter höll kyrkoherden i S:t Petri, kongl. hofpredikanten Olin predikan öfver den föreskrifna texten. Kyrkan var alldeles ötverfylld af åhörare, så att folket stod genom den öppnade ingångsporten långt ut på gatan. Efter gudstjenstens slut vände processionen tillbaka till rådhuset och åtskildes der; de militära afdelningarne marcherade till Stortorget och derifrån under musik till sina qvarter. Klockan 12 skedde bespisning af stadens fattiga till ett antal af omkring 1000 personer, deribland småbarnsskolans barn inberäknade. Klockan 3 samlades till middag på hotell Gustaf Adolf ett så stort antal af stadens invånare som utrymmet kunde medgifva, och hvarvid alla inom staden befintliga kårer och stater voro representerade. — Vid måltidens slut föreslog hr landshöfdingen v. Troil tre skålar; en för konungen, en för föreningen och den tredje för norska folket. Vid skålen för konungen yttrade talären, att bland de älsklingstankar H. M:t med synnerlig förkärlek omfattar, finnes kanske ingen som han sätter högre, än fullbordandet af den Nordens förening, som för femtio år sedan grundlades af hans farfader. Att vår konung må vinna framgång i dessa sina bemödanden för tvenne närbeslägtade folks fullständiga förbrödring det är en önskan som delas af hvarje svensk, hvilken med oförvillad blick skådar in i framtien. Talet slutade med ettlefve för konungen, samt åtföljdes af de lifligaste hurrarop, hvarefter folksången afsjöngs. Andra skålen för Föreningen inledde landshöfdingen med ett tal, hvari han bland annat yttrade : Erkännande nödvändigheten af föreningsfördragets tidsenliga revision, inse numera nästan alla den skandimaviska halföns tänkande män, att föreningen, då den stiftades, måste för att betrygga de begge folkens sanna lycka, byggas på de grunder Carl Johan uppgjorde. Ellertror man väl att ett folk med Norges, ända in i sagoåldern gående, stora minnen, och hvars historia uppvisar namn, så lysande som trots någon annan nations, tror man väl att detta folk, då det, uppvaknande utur den 300-åriga dvala, hvaruti detsamma under det danska herraväldet varit försänkt, tror man väl att det skulle hafva blifvit en pålitlig vän och bundsförvandt, om det hade lyckats oss att med härsmakt införlifva dess område med vårt eget? — om Norge skulle hafva uppgifvit sina minnen, sin historia, sin frihet — för att blifva en svensk lydprovins? Erfarenheten lemnar oss deruppå ett otvetydligt svar: och detta svar heter: Polen, Venetien, Ungern. Hvad desssa länder varit elier äro för sina herskare, det skulle äfven det underkufvade Norge hafva blifvit för oss — en källa till sorg och ständiga förvecklingar. Det har varit fordna tider, Gustaf Adolfs och Carl X:s tider, förbehållet, att göra eröfringar, som i längden kunde ega bestånd. Numera, sedan nationaliteterna vaknat till lif, sedan fria institutioner blifvit ibland folken mförda, kunna dessa visserligen frivilligt sammansmälta, men de låta svårligen med makt hoplänka sig med hvarandra — och om ätven en sådan våldsam förening för en tid skulle lyckas, så behöfves dock endast en yttre tillfällighet, för att få den åter att brista. Nej, mine herrar! Det är endast på frivillighetens väg, som föreningen emellan Sverge och Norge skall allt fastare sammanknytas. Det är derigenom att de begge folkens författningar och institutioner närmas till hvarandra; derigenom att dessa folk allt mer och mer lära känna, älska och högakta hvarandra; derigenom att samfärdseln och kommunikationerna dem emellan underlättas — det är derigenom sammansmältningen, säkert, om äfven icke så fort som en och annan torde önska det, skall komma att ega rum. Skålarne åtföljdes af lifliga hurrarop och fanfarer, hvarefter musikstycken utfördes. Om aftonen kl. 6 samlades borgarsångföreningen på stora torget och afsjöng flera fosterländska sånger, dervid en talrik samling åhörare hade infunnit sig med anledning af dagens högtid. På teatern gafe ett för dagens högtid komponeradt divertissement, dervid teaterdirektören Roos framsade en väcker prolog, och derefter sjöngs folksången, då hela publiken reste sig från sina platser; vid slutet af sången gick ett förhänge undan, hvarvid syntes en särdeles vacker och väl arrangerad tablå, föreställande Svea och Nore, i belysning af bengaliska eldar. Samtidigt var om aftonen en mycket talrikt bivistad kollation på Ficks hotell, der löjtnant Hedström föreslog en skål för konungen och fabrikör Lejsander för Föreningen. — Alla handelsbodar voro stängda hela dagen, som på vanliga helgdagar. Uti dagens högtid deltogo alla samhällsklasser på ett sätt som victnade huru alla voro genomträngda af den fosterländska festens djupa betydelse. Föreningsdagen har äfven blifvit firad på landsbygden med särskild högtidlighet. Inom Gustafs landförsamling hade ett större antal af församlingens medlemmar sammankomst på aftonen i