Aftonbladet – 7 november 1864, sida 3

Förenings-jubileet i Landsorten. Festligheterna i Upsala. Ur Upsala-Postens berättelse härom meddela vi följande: Klockan 6 på morgonen erinrades stadens invånare om festdagens inträde genom en från slottsvallen ötver staden dånande kanonsalut al 50 skott. Kl. 9 ringdes med domkyrkans stora klocka. Kl tre qvart till 10 aftågade från Gu stavianum de der samlade stater och kårer i en storartad procession till domkyrkan, genom hvars vestra ingång de inträdde. Vid processionens inträde i kyrkan uppstämdes från orgeln ett preludium. Sedan alla intagit sina platser börjades gudstjensten med psalmen 263, 7O Gud! vi lofve dig? (den Ambrosianska lofsången Te Deum laudamus), hvilken sjöngs af tvenne med hvarandra omväxlande körer, at hvilka den ena, studenter och damer, omkring 80 röster, anförd af direktöc Josephson hade sin plats på orgelläktaren, den andra studenter och skolungdom, omkring 60 röster, anförd af filos doktor Arpi hade plats i koret. Detta sätt att utföra den herrliga psalmen, som såvidt vi veta. aldrig sedan vid sudstjensten i Klara kyrka jubelfesten 1832 blifvit använd, var särdeles väl egnad att hos den talrika församlingen verka en högtidlig stämning. Sedan derefter en psalm sjungits, hölls af professor Toren predikan. Universitetets fest på Carolinasalen, hvartill akademiens rektor, professor Lilljeborg, utfärdat en ärskild inbjudningsskrift, började kl: 1. Vid den äfven nu från Gustavianum utgående processionens af stater och kårer inträde i den festliga salen der en mängd damer och herrar redan förut samlats, börjades festmusiken med en instrumentalintroduktion af gripande effekt. komponered af direktör Josephson öfver de båda svenska folkvisorna: Det sutto två kämpar i nordanfjell och Du gamla, du friska, du fjellhöga Nord! Derpå sjöngs till en melodi af Ole Bull (Szetergjentens Söndag) af dels kör, dels solo under omvexlande orkesterackompanjement följande at docenten Nyblom för tillfället författade verser: Vi sattes af Gud i villande skog Att smida vårt öde i verlden, Ocdh senor och kraft det gaf Han oss nog Att sköta båd plogen och svärden. Men hugen blef varm, och hjertat det sjöd, När harporna klungo om qvällen: I saga och sång så sällsamt det ljöd Och lockade bort öfver fjällen. Och vildt som en storm vårt vikingatåg Drog framåt i ledung kring jorden. Vi sökte på land, vi sökte på våg, Hvad drömmen oss bådat i norden: Så söker ännu hvar yngling med lust De bilder, som gyckla för anden, Och lägger sitt hopp på främmande kust Långt bort i de soliga landen. Men tiden går fram som solen så tryggt, Öch tanken som kornet blir mogen Och längtar igen från drömmarnas flygt Till hemmet 1 villande skogen. Och blicken blir ljus och hugen blir varm; Det klingar så sällsamt i qvällen: Säg, är det en ton ur broderlig barm, Som lockar oss bort öfver fjällen ?