Aftonbladet – 7 november 1864, sida 2

relse månne vi icke hafva till stor del att tacka föreningen med Norge för den femtioåriga, med föreningen jemnåriga, gyllene fred, som Sverge ostördt fatt njuta! Ar icke detta nogfanledningar till högaktning, kärlek och tacksamhet! Norges måhända störste talare yttrade för några år sedan med afseende på föreningen och Norges fördelar af densamma följande minnesvärda ord: ?Det är blott svagheten som ej vågar vara tacksam; jag tror att den norska nationen hvarken är så svag eller så bländad af fördomar, att vi skulle behöfva dölja, vare sig E oss Sjelfva eller för Sverges män, att vi både känna och erkänna den tacksamhet vi äro skyldiga Sverge. Skulle icke Sverges folk vara lika starkt och lika fördomsfritt, för att äfven å sin sida öppet och tacksamt erkänna, hvad vi äro skyldiga Norge, och de fördelar föreningen tillskyndat Sverge! Jag önskade att jag i denna stund från spetsen af Dovre fjell kunde högt förkunna öfver Norges land och folk Sverges tack och välsignelse, säker som jag är att finna genljud deraf i hela det bildade och tänkande Sverges hjerta. Men jag kan ej detta, och derför vänder jag mig till eder, dagens högtärade gäster, Eidsvoldsmännens arfvingar, Norges utkorade Storthingsmän, som jag å Stockholms stads vägnar helsar hjertligt och vördsamt välkomna hit till Sverges hufvudstad; genom eder beder jag få bringa norska folket ej blott Stockholms invånares, utan hela svenska folkets hjertliga, tacksamma brodershelsning. Helsen edra hemmavarande, att Sverges hjerta klappar varmt af kärlek och af deltagande för Norges lycka och välgång. I broderlig anda glädja vi oss åt Norges fortgående framtida utveckling, och vi förstå så väl norrmännens sjelfständighetskänsla och frihetskärlek, och för vår skull behöfva norrmännen icke hålla vakt för sin frihets tjäll, ty Norges frihet och ära är äfven Sverges frihet och ära. Måtte länge fridens dufva med fredens olivblad -sväfva öfver de förenade rikena, och må vi under denna lyckliga tid allt mer och mer täfla med hvarandra i alla fredens idrotter, men framförallt i ömsesidiga uppoffringar för vårt gemensamma mål: de förenade rikenas framtida lycka och ära. Vare detta vårt ömsesidiga, högtidliga löfte på dessa första timmar af det, från föreningens början, flyende seklets gryende sednare hälft!! Men skulle krigets rofgiriga örn slå ned på de förenade rikenas strand, må vi då som trofasta bröder strida vid hvarandras sida, och liksom bröderna Peder och Hans Colbjörnsen, hvilkas valspråk historien bevarat: ?Hvo som vil frelse sit Land han skal ej skaane sit Gods, hellre sjelfva bränna egen härd, än bo i hem som fienden underkufvat! Ja, må vi då för frihet och fosterland båda med gladt mod gjuta vårt blod, och ingen skall se om blodet är af norrman eller svensk, ty hjertats färg är en och skär, för begge fosterländsk.? Storthingspresidenten Harbitz besvarade skålen. Hans landsmäns förtroende hade jort det till en kär pligt för honom att rambära Norges och det norska folkets tacksamhet för de välvilliga ord, som beledsagat den nyss tömda skålen. Att de gått af uppriktigt hjerta — hvarpå ytterst allt komme an — det hade han och hans närvarande landsmän lifligt känt. Vi äro församlade?, fullföljde talaren, ?till en fest för att begå minnet af föreningens femtionde årsdag; vi äro församlade i glädje, men äfven i allvar, och derföre hafva vi hörsammat vår konungs bud att gå upp i Guds hus och tacka denallsmäktige för den nåd han bevisat de båda brödrsolken. Med tacksamhet böra vi äfven minnas den som var Försynens verktyg för åvägabringandet af föreningen, och Carl Johans minne är också välsignadt i Norge. : Sammalunda hans äfvenledes bortgångne sons för hvad han gjort till befästande af föreningen. Och hafva vi icke rik anledning till tacksamhet äfven för det att vi nu lefva under en ko nung, som älskar lika båda sina folk? (Jo! Jo!) Erinrande huru under dessa sist förflutna 50 år Herrans välsignelse hvilat öfver de förenade rikena, uttalade hr Harbitz sin öfvertygelse, att det ej skulle kunna sägas att vi kunnat hafva allt detta utan föreningen, ty vi hade haft det framför allt genom föreningen. Hvad gnabbet? beträffade, hade visserligen sådant äfven understundom försports, men talaren kunde försäkra, att fastän man gnabbats, hade dock aldrig någon redlig och upplyst man i Norge tänkt på föreningens upplösning. Tal. uttalade sin önskan att vi måtte göra oss värdiga att äfven framgent njuta föreningens välsignelser och han hade i detta afseende ett fast hopp, ty den tid vore, i hans tanka, redan kommen då det ena broderfolket uppriktigt gladde sig åt framstegen hos det andra. Och känslan af gemensamhet skulle, derom var tal. förvissad, allt mer och mer utveckla eig. Redan för åtta år sedan hade han vid ett tillfälle yttrat, att den dag då norrmännen kunna komma att strida i Sverge skola de veta med sig att de der strida för Norge, och på samma sätt om svenskarne kallas att strida i Norge skola de känna och veta att de der strida för Sverge. (Bifall.) — Det vore i familjerna sed, yttrade talaren till sist, att man vid slutet af ett tillryggalagdt år tackade hvarandra för det gamla året. Vi kunde nu med afseende på föreningen anse oss stå vid slutet af ett tilländagånget år och han sade derföre af fullaste hjerta: Tack för det gamla året. Vi ha lefvat väl tillsammans och måtte Guds välsignelse allt framgent hvila öfver brödrafolken och måtte Han tillstädja, att de med samma glädje som nu fira den hundrade årsdagen af föreningens tillvaro. (Lifligt bifall.) Hr Harbitz slöt med att föreslå Sverges skål, som af de norska gästerna mottogs med lifliga hurrarop. Sångarne uppstämde nu följande sång Till Kristiania. Mel.: Sönner af Norges o. 8. v. Konungastad vid de vestliga vågor, Som i den furubekransade fjord Speglat de rika, de festliga lågor, Tecknet att högtid är inne i Nord! Din är den handen; Som mellan landen Räckts och besvarats från hundrade lag; Tag du vårt handslag från Mälarestranden Nu — och i sekler så varmt som i dag! nb AV mm so 2 NM sn Av