Aftonbladet – 4 november 1864, sida 3

fredliga och ej af häftiga rubbningar störde framåtskridandet, och att blott på detta sät staten lyckas uppfostra sina medborgare til laglydnad och akining för andras rätt, til förmåga och vana att räkna på och hjelp: sig sjelfva, till motståndare mot våldsamma förändr ngar? Motsatsen mellan Englands inre tillstånd vid början af den period, hr Vogt skildrar. och dess tillstånd den dag, som är, utgör en lärorik illustration till denna historiska lärdom. Under ett antal år närmast efter den allmänna freden florerade i England protektionistsystemets privilegierade orättfärdighet i all sin styrka, och vid dess sida härjade hungersnöden bland manufakturdistrikternas fattiga arbetarbefolkning, vid dess sida florerade fysiskt och moraliskt elände i en förfärande grad, de fattiges lågande ovilja mot de rika, hvilka förvärfvade sig medel till ett öfverdådigt lefnadssätt genom att fördyra arbetarens bröd, brott mot eganderätten, trots mot laglig ordning, hat mot statsmyndigheten, som skyddade orättvisan och med vapenmakt sökte tysta de förtviflades klagoskri. Deremot, med hvilken resignation, med hvilken förmåga af försakelse har ej den arbetslösa befolkningen i bomullsdistrikterna under de sista åren burit sitt öde. Och hvarföre, om ej derföre, att arbevaren nu vet och erkänner, att staten upphört att rikta ett fåtal jordegare på den stora mussans bekostnad, att staten nu unnar arbetaren alt för sitt och sin familjs underhåll använda sin mödosamt förvärlvade förtjenst. Med ett ord, en rättvisare lagstiftning har gjort arbetaren tålig, försakande, laglydig. Regeringen behöfver ej suspendera habeas-corpusakten, behöfver ej väpna sin soldatesk mot de utsvultna arbetarskarorna. Det är ett stort exempel, att rättvisan är den bästa statsklokhet. Som man vet, höjde de af protektionismen gynnade klasserna förtviflade rop, att de och hela landet hotades med undergång, om skyddoch monopolsystemet, som till ett ringa fåtal enskilda medborgares fördel beskattade hela samhället, i minsta mån blefve rubbadt. Jordaristokraterna kämpade på lif och död för spanmålslagarne, lik som skeppsredarne för navigationsakten, och de vestindiska plantageegarne för de differentialtullar, som skyddade? det engelska kolonialsockret. Dystrare profetior, än de engelska protektionisternas, har verlden aldrig hört, men ej heller några, som blif vit grundligare vederlagda — vi mena ej teoretiskt, af frihandelsmännen, utan — praktiskt, af händelserna, i samma mån som frihandelsprincipen segrat. Hr Vogts skrift, som utförligt behandlar hela den långa striden, utmärker sig fördelaktigt genom en enkel, klar och exakt framställning, liksom genom samvetsgrann opartiskhet. Den kommer som ett lägligt ord i sinom tid, hvilket vi rekommendera till allvarligt behjertande af dem, som ej af egna intressen hindras att bilda sig eti oförvilladt omdöme om en fråga, som för vårt land hör till de vigtigaste — den om betydelsen af frihandelns utveckling och seger.