Aftonbladet – 4 november 1864, sida 3

se nn — större bildning. Sällan afkunnas numera en dödsdom, utan att det allmänna ogillande låter höra af sig, eller framkomma nådansökningar från personer, som stå utom saken. Dödssraffets motståndare kunna stödja sig på den värderika erfarenheten, att de statistiska tabellerna icke visa någon tillökning i antalet af de brott, för hvilka dödsstsaffet blifvit afskaffadt. Deri ligger det eftertryckligaste bevis för England, hvars statsmän med förkärlek pläga göra afseende på det nyttiga. Liknande erfarenhet erbjuda de nordamerikanska staterna. Sedan Livingstone med ifver bekämpat dödsstraffet, hafva nyligen flera stater afskaffat det utan skada för den allmänna rättssäkerheten. Hvad som så väl i England som Nordamerika förtjenar en särdeles uppmärksamhet, är den omständighet att dödsstraffets motståndare inse nödvändigheten att gå den väg, som Beccaria beträdt, afkläda angreppet dess lärda drägt, göra det till en samvetssak och vinna alla bildades deltagande derför. Medan det eljest är sällsynt nog, att man ilagsuifningsfrågor gör afseende på folkets och isynnerhet de lägre klassernas vilja, hör man ofia, då det gäller att försvara dödsstraffet, det skäl anföras, att tolket? fordrar det och anser det rättvist. Denna villfarelse kan man först då få utrotad, när hvarje bildad man föranledes stt sjelf allvarligt betänka dödsstraffets rättvisa, och utan fruktan uttalar den öfvertygelse, hvartill han genom samvetsgrann pröfning kommit. Det vägde tungt i vågskålen, då Florens befolkning i början af detta århundrade, efter dödsstraffets återinförande, vid en förestående afrättning lemnade gatorna, hängde för fönsterna och stängde alla butiker, på det ingen skulle bevittna det blodiga skådespelet. Äfven i Belgien har bildat sig ett eget sällskap i ändamål att arbeta på dödsstraffets afskaffande och har för deva syfte grundat en tidskrift, hvaruti särdeles professorerna Thonissen i Louvain och Nypels i Littich verkat. Att arbeta med sädana medel, är en vacker och ädel uppgift, som kan vara förvissad om att ästadkomma något. Samfundenas rättsförhållanden låta icke bestämma sig af enstaka individers vilja, om dessa äro än så framstående. Hvad hjelpte det att kejsarinnorna Elisabet och Katarina af Ryssland förklarade sig för dödsstraffets motståndare? Ryska doms:olarne dekreterade sådana prygelstraff, att döden blef det oundvikliga resultatet ar deras verkställande. I afseende på Tyskland måste man visserligen medgifva, att upphäfvandet -af orimliga straff från mänga håll icke uppfuttas som en mensklighetens och rättvisans angelägenhet, utan såsom något, som mäste bedömas från det politiska partiets och maktens ståndpunkt. Så var det med prygelstraffet och så är det ännu på många ställen med dödsstraffet, hvilket af mänga betraktas såsom en institution, ärevördig genom sin ålder, helig genom förflutna århundradens tradition och oumbärlig för upprätthållande af regeringens auktoritet. Ofta hör man ännu dödsstraffet rekommenderas af lärda jurister på abstrakta skäl, och den yttre vedergällningen prisas såsom måttstocken för strafflagskipningen. Men lifvet är mäktigare än blo:ta teorien. . Ty om dödsstraffet verkligen vore något, som straffrätten icke på något sätt kunde undvara, något som rättvisan absolut fordrade, så skulle det vara obegripligt, hvarför statens öfverhufvud i de flesta fall begagnar den honom tillkommande rätt att benåda den af domstolen till döden dömde förbrytaren, och derigenom gör en afrättning till ett undantag. Sålunda framställer sig frågan slutligen i korhet sammanfattad sålunda. Kan staten, om den vill följa mensklighetens ädlare och högre fordringar, afstå den rätt att tillintetgöra menniskolif, som den historiskt taget har ärft, och som ursprungligen uppstätt af fruktan och hämnd, utan att kränka sin pligt till sjelfuppehållelse och fredlig ordning i samhällstörhällandena ? Denna fråga hafva utmärkta vetenskapsmän besvarat med ja. Medan Welcker Götting och isynnerhet Berner anfört ett efter vår åsigt alldeles tillfyllestcörande bevis för att dödsstraffet icke kan fordras från rättvisans Spnakt, utan snarare måste ogillas, då det icke gör den afsedda nyttan har Miitermaier 1862 i en skrift, som sammanfattar alla såväl teoretiska som praktiska sidor af detta ämne, nedlagt sitt lits rika erfarenhet, sina iaktagelser af nästan alla europeiska och transatlantiska stater jemte statistiska upplysningar om dödsstraffet och de förbrytelser, som drabbas deraf. I större delen af de tyska staterna blef dödsstraftet, efter att 1848 hafva blifvit upphäfdt, åter infördt, ehuru Anhalt-Bernburg, Nassau, Oldenburg och Bremen lemna beviset för att man i dessa stater, som icke känna till dödsstraffet, kan lägga sig till hvila lika lungt som der skarprättarens yxa hotar mördaren. Ett sådant vacklande, som dödsstraffets historia i detia århundrade visar oss exempel på i Toscana och Tyskland, kan icke öfverraska någon och bör icke berofva någon modet. Det är de stora reformernas öde, att alldrig kunna sättas hastigt i verket utan inre förberedelse och längre motstånd. Enligt försynens planer och den lag, som leder mensklighetens utveckling måste sanningen visa prof på sin styrka mot de hinder, hon öfvervinner. Derot ligger det underbara, som iden utför i mensklighetens historia, att den finner spostlar och martyrer, från en ringa början bryter sig väg genom årtusendens vanor och fördomar, så att den slutligen, efter att länge hafva varit den förföljde, mottager sina motståndares underkastelse. Om. vi blicka tillbaka på denna hundraåriga strid, äro vi-redan nu berättigade att förklara, det antalet af dödsstraffets motståndare tillvuxit i den grad att segren slutligen måste blifva deras. Till svenska allmänhetenl En fest af den djupaste och alivarligaste betydelse firas i dag öfver heia den skendinaviska halfön. Denna fest är minnes