Aftonbladet – 4 november 1864, sida 3

Hundra års kamp mot dödsstraffet. (Af F. Holtzendorff.) TI. Hundra års historia har bekräftat allt hvad Beccaria förutsade om dödsstraffets umbärlighet. Med långsamma men säkra steg närmar sig menskligheten det mål, han för densamma uppställde. Ingen lagstiftning i Europa och Amerika, ingen stat har undgått anfallen på dödsstraffet. Vi haiva redan erkänt den obestridliga sanningen, att större mildhet i straffen haft till följd en minskning i brottens antal. Redan förra århundradet såg begynnelsen till uppfyllandet af de fordringar, Beccaria uppställde. I Toscana afskaffades dödsstraffet 1789, tills förskräckelsen för franska revolutionen gjorde de styrande ängsliga för sin egen säkerhet och trängde å sido det lugna begrundandet. Sjuttio år sednare afskaffades det emellertid ånyo, och detta exempel synes vinna allt mer och mer efterföljd i det öfriga Italien. Talrika föreningar och tidningar såväl som en tidskrift, som redigeras af professor Ellero specielt i detta syfte, agi era för dödsstraffets afskaflande. Pisanelli, den nuvarande justitieministern), framkom för flera är sedan i Neapel med ett förslag i denna riktning, och såsom bundsförvandt bistå: honom hons landsman, den neapölitanske professorn Pesssina. Vid början af den stora revolutionen förklarade Frankrike, att det ville uppgifva dödsstraffet. Robespierre och Marat instämde i det rop, som då höjde sig, med blodiga bokstäfver uppställde Code Napoleon (1810) sina hotelser för ett folk, som berusat sig af ära. Långsamt och efterhand vaknade omsider efter 1830 ätven i Fraunkrike det allmänna samvetet. En lag af 1832 medgaf äfven vid kapitalförbrytelser, hvaraf Code penal uppräknade 39, domare och jurymän en mildare tolkning. Under den kortlifvade franska republiken borttogs dödsstraffet för politiska brott, en förbättring som Guizot redan under bourbonerna bragt å bane, men den nye impnratorn sökte åter skydd mot attentater i dödsstraffet. Skall Orsinis skugga blifva den sista, som omsvälvar kejsarens tron? Säkert är blott fruktan icke den klippa, hvarpå en ny dynasti bygges. Ingenstädes var tron på dödsstraffets goda verkningar allmännare och fastare än i England. Blackstone, som 1765 förmanade till mildhet, talade för döfva öron. Annu vid slutet af förra århundradet räknade man 242 särskilda tillfällen, då dödsdom kunde fällas. Och likväl visste man redan då, att icke vid något tillfälle begingos så många stölder, som bland den folkmassa, hvilken bivistade afrättningarne. Men äfven i England väckte Beccarias uppträdande eftertanke. Lord Mansfield, Bentham och sir Samuel Romilles verkade i hans anda; man debatterade i parlamentet och stiftade föreningar. Hvarje steg, som gjordes i denna riktning, visade, att man lagt allt för mycken vigt på den afskräckande makt, som skulle ligga i afrättningarne. Ar den tallösa mängd förbrytelser, som man förut straffat med döden, bletve blott tvenne qvar: mord och högförräderi. Men ätven dessa sista lemningar skola försvinna, så snart bildning och sedlighet hunnit nedtränga i de djupare lagren af ett folk, som väl be—) Före den 23:e September.