Aftonbladet – 3 november 1864, sida 3

UTRIHENSN TYSKLAND. — Oesterr. Zeit. beledsagar underrättelsen om fredsförhandlingarnes afslutande med en rad anmärkningar rörande Preussens hälling på konferensen, hvilka antyda, att det hvarken varit Danmarks eller Österrikes skuld, om underhandlingarne icke blifvit påskyndade så mycket som önskligt varit i jen så kritisk tid som den närvarande. Det är sakertt, säger bladet, tatt man från dansk sida önskade ett snart fredsslut, då danska regeringen mäste swälva att få fria händer i den del af riket, som det får behålla, och befria den från den främmande ockupationen. Men äfven Österrike måste läta det vara sig angeläget utt få dessa svårigheter röjda ur vägen. Österrike fordrar inga speciella fördelar och har ej heller några ait vänta; vårt enda privatin!resse måste vara alt Jå ersältnivg för krigsomkostnaderna. Men dertill fordras tramlör allt iredsslutet och derväst ett definitivt ordnande i hertigdömena. Visserligen påstås det, att Preussen söker hindra ett sådant ordnande; men sjelfva freden, krigets defivitiva slut måste vara önskligt älven för Preussen. Uppskofvet kunna vi derför icke förklara an.orlunda, än genom en alltför stor ängslan och bekymmer för att försumma något 1 denna sak. Men under den nuvarande situationen i Europa och med den stora mängd brännbara ämnen som öfverallt finnas hopade, är en sådan omständlighet icke rådlig. De krigförande makterna och hela Europas intresse fordra att man omsider kommer till ett slut på denna angelägenhet, som väl icke var så synnerligt stor, men desto mera full med hakar och hinder, — Fredsslutet har visserligen ännu icke kommit lä: gre än till bör an af slutet: det egeutliga alslutandet finner icke rum, förrän Slesvig och Holstein blifvit återgilna åt deras rättmätiga suverän såsom suveräna stater och medlemmar af tyska förbundet. Elfier fredsslutet komma säväl de rätugheter, Danmark afträdt till stormakterna, som förbundets och pretendenternas fordringar i betraktande, och det kan lätt uppstå en oändlig inveckling och förvirring af rättskraf och rättsförhållanden, hvaruti ej ens de skarpsinnigaste jurister kunna finna någon reda, med mindre man raskt och beslutsami afhugger knuten. Hvad Preussens omtalade annexionssträfvanden angår, så fattas hittills positiva bevis derpå. Åtmin. stone är svaret på de lauenburgska ständernas beslut fullt af rese: vationer och erkännande af Tysklands och Österrikes kraf på medverkan. Men att saken bringas till tt snart slut ligger i hertigdömenas eget intresse, och allmänna opinionen inom Tyskland och Österrike skall visa sig tack: sam, om man med allvar och energi påskyndar den definitiva lösningen. (Dessa yttranden tyckas antyda ett närmande melÖsterrike och förbuudsmajoriteten i arfsfrågan.) Det bekräftas i flera skrifvelser från Berlin, att Preussen ensamt (icke, såsom förut åstods, i förening med Österrike) omedelbart efter fredsslutet ämnar vid förbundsdagen fordra, att exekutionstrupperna ulrymma Holstein. Såsom motiv för denna fordran åberopar Preussen, att det genom fredstraktaten jemte Österrike fått sig öf verlåtna alla suveränitetsrättigheter i Holstein, Lauenburg och Slesvig till samma