Aftonbladet – 1 november 1864, sida 3

(Slutet följer.) TEATER. På Kongl. Stora teatern har allmänheten nyligen halft tillfälle att åter höra sin gamla favorit-opera Roberi?, som några gånger gifvits för fullsatt salong. MH Hebbe har uppträdt såsom Alice med en styrka och energi, som om den ock genom sin ovanlighet i denna roll tillen början något öfverraskar, dock är fullkomligt berättigad och lemnar ett nytt bevis för satsen: i många former trifs det sköna?. Sin glanspunkt har mll Hebbe utan tvifvel uti brefscenen i femte akten, der hennes fulla förtröstan om det godas seger ger sig uttryck i den förkrossande attityd mot Bertram, som fullt förtjenat den siormande applåd, hvarmed densamma blifvit helsad. Herrar Arnoldson och Willman voro vid ypperlig röstdisposition och de tre artisterna utförde den svära triori tredje akten med lika fin nyansering som utmärkt ensemble och hade vid orkesterns slutliga infallande fullkomligt bibehåilit tonen. Äfven mll Gelbaar ådaalade en hos heune ovanlig styrka uti fjerde aktens bullrande fi ale, der hennes stämma gjorde sig gällande trots orkesterns fortissimo. Hvad orkestern beträffar torde det vara skäl, att hr Söderman, som dirigerade densamma, då operan under hr Normans bortovaro sistlidne höst inöfvades, nu återlemnade anförarskapet åt den sednaie, ty såsom operan nu gick, nödgas vi insiämma i den från flera häll uttalade förvåning öfver de långsamma tempi, hvarigenom artisternas tydliga begär att framställa satserna i deras naturliga lif flerestädes stäfjades. Hr Olsson hade fått sig anförtrodt Raimbauds parti; men ehuru det visserligen å ena sidan är högst lämpligt, att teaterns yngre förmågor må tillåtas öfva sig uti biroller, så är dock å andra sidan en sådan dubblering törkastlig, om den endast kan ske till så stort men för musikälskarne som nu var fallet, då man nödgats utesluta hela den ypperliga duetten i iredje akten, som förr sjöngs så förträffligt af hrr Dahlgren och Willman, och hvilken utan tvifvel är ett bland operans bästa nummer och för öfrigt den enda, der en smula komik upplifvar handlingen. Vi tro, att allmänheten skulle med stort nöje helsa återupptagandet af denna duett. I gär alton gafs Ivita frun, som synes komma att bli ett af dessa publikens älsklingsstycken, som alltid gilva rullt hus, och deita med rätta. Den poetiska färgton, som hvilar öfver både musik och handling, gör i förening med de elementer af humor, som deri ingå, ett särdeles angenämt intryck och stycket spelas af de deri uppträdavde con amore. Hr Arnoldson ger en förträfflig bild af den unge glade, oförskräckte och äfventyrälskande Georges. I går var han dock icke vid sin allrabästa röstdisposition. MI Gelhaar föredrog sitt sängparti med smak och talent och var en mycket älskvärd Anna; mot hennes stumma spel skulle vi dock vilja anmärka, att hon allt för mycket använder ett visst leende, som i sig sjelf kan vara ganska behagligt, men som är föga på sin plats, då hon mäste tänkas vara i allvarlig spänning, i oro och bekymmer. Hr Willman är en ypperlig Gaveston; den moderation, hvarmed han numera undviker tvära öfvergångar och bjerta effekter vittnar derom, att han är en tänkande konstnär. Hr Dahlgren och fru Strandberg sjöngo sina partier med lif och känsla och hr Uddman framkallade som vanligt skrattsalfvor genom sin något burleska men kostliga komik såsom fredsdomaren Mac-Irton. På Kongl. Dramatiska teatern har man de sednaste dagarne hatt tillfälle att se två franska komedier ?Våra bundsförvandter?, ett treaktstycke, och Piecolet? i en akt. Det förra är en af dessa i det hela innehållslösa komedier, som endast få något slags värde genom ett pikant spel; utan fru och hr Hedins lifliga och spirituella uppträdande skulle det temligen orimliga och ftadda i sjelfva stycket göra det fullkomligt onjutbart. Piccolet? är en liten farce, som låter rätt hjertligt skratta åt hrr Hedin och Almlöt. Tull följd af inträffadt sjukdomsförfall har några aftnar i stället lör sistnämnda stycket gifvits Lika mot lika?. Man frågar sig ålerigen vid åhörande af detta stycke, om det icke vore rätt och billigt, att de allmännaste utländska ord på den kongl. scenen rätt prononcerades och om icke kongl. teatern har någon instruktör, som kunde underrätta mll Aberg, att doiia och sefiora icke uttalas som donna och sennora utan som donja och senjora.