Aftonbladet – 28 oktober 1864, sida 3

Leslie att inlåta sig i ett samtal med henne och, i stället för att framkalla försoning, märkte att han fortfor att behandla henne på ett sårande sätt eller helt och hållet förisåg henne, kände hon sig så olycklig, att hon knappast kunde återhålla sina tårar. tHvad har han för rättighet att göra mig så olycklig, sade hon för sig sjelf; men Leslie lät icke beveka sig, oaktadt han ganska väl såg huru sorgsen hon var. Laura gladde sig öfver att vara vittne till allt detta och smickrade sig med att det skulle lyckas henne att genomdrifva sin plan. Hon hade så mycket mera anledning att hoppas detta, som Leslie visade henne den största uppmärksamhet; ty ehuru han endast gjorde det för att ytterligare plåga Leonora, trodde hon naturligtvis att hans fordna käns!or för henne hade uppvaknat på nytt. Hon kände sig så lycklig, att hon såg bättre ut än någonsin, och gjorde allt hvad som stod i hennes makt för att vara den unge mannen till behag, ehuru dessa ansträngningar hade en motsatt verkan. Hon talade så ofta om hans poem, att han nästan icke längre kunde uthärda att höra det nämnas. Hvarje gång posten kom, underrättade hon sig medlifligt deltagande om huruvida det väntade svaret från tidningens utgifvare hade anländt, och yttrade såsom sin öfvertygelse att denne endast var i förlägenhet huru han skulle kunna nog varmt tacka författaren för hans välkomna bidrag. Leslie var också temligen säker om att hans poem skulle blifva intaget i tidningen, men det sårade hans känsla att denna sak jemt skulle bli föremål för samtal. Flera dagar hade förflutit efter hans första brytning med Leonora, då posten som vanligt utdelades vid frukostbordet. (Korta: följer )