Aftonbladet – 27 oktober 1864, sida 3

KoOUICI, GISKCUA UVJVVV MIG UCI EVLI NICE Eyrkliga underrättelser. Treltonde tyska evangeliska kyrkodagen. Till hvad vi förut härom meddelat och som ådragit sig mycken uppmärksamhet ha ytterligare underrättelser kommit. Man kan icke misskänna, att detta års kyrkodagsförhandlingar påkalla ett lifligt intresse. Aldrig ha på en kyrkodag så liberala teologiska åsigter blifvit uttalade, som denna gång. Dertill må väl räknas de sju antagna teserna, hvari särskildt förekomma: 1) fordringarne på sann historisk kritik och allsidig betraktelse af de bibliska dokumenterna?; 2) erkännandet afnödvändigheten utaf ett afslutande? i den kyrkliga läran om Kristi person; 3) erkännandet, att ?den vetenskap, som oväldigt fullföljer den äkta historiska och litterära kritikens verk, lika så mycket är ett verk af den heliga ande som tron?; 4) sträfvandet efter en djupare bibelkännedom?; 5) önskan att vinna-en liffull framställning af Jesu Kristi verkliga bild?. Räknar man dertill, att Krummachers förslag om en eklatant protest mot Schenkel afvisades, och iakttager man, med hvilken fribet Beyschlag kritiserade den kyrkliga läran om Kristi person och inspirationen (se A. B. den 14 Okt;), så kan man ej undgå att erfara det framsteg, som kyrkodagen detta är gjort. Öpet har ju Beyschlag uttalat, att den kyrkliga kristologien är en .bom och ett hinder för hvarje historiskt betraktande af Kristi person, att genom den kyrkliga läran om den hel. skrift all historisk kritik är prejudicerad, och att den kyrkliga åsigten icke kan ge en sant mensklig och historisk beekrifning om Kristi person. Sedan Wichern redogjort för inre missionen, uppträdde pastor Köllner som utsedd referent att tala öfver förhållandet mellan kristlighet och folklighet. Han visade hur Guds rikes fullföljande hos tyska folket vore beroende af en sånn och innerlig kristlighetens förening med folkligheten, under det för närvarande. begges representanter ömsesidigt voro från hvarandra i många afseepden söndrade. Der kristendomen ej närmar sig. folket som sådant, bemäktigar sig folkefs män och ledare och fyller alla folklifvets. sferer med nya, renande medel och krafter, der blir han konventiket, der blir han abstrakt och krymper ihop till en hierarki. Det visades, att mellanlederna mellan det individuella och allmänt menskliga icke föraktades af Kristus och apostlarne. Det visades, hur evangeliets största framsteg skett derigenom, att det blifvit införlifvadt med ett folks hjerta och så att säga blifvit en nationalsak, hur Luther vid kristendomens spridande äfven anslog en sida af folklifvet i hela Europa. Så skedde äfven i äldre tiderna, hvarigenom kristendomen slutligen som folklig makt växte kejsarne öfver hufvudet. Muhamedanismen segrade. lättast, der detta förhållande var svagast. Folklig blir kristendomen, då han ställer sig i hasen för allt det goda hos folket i politiskt, socialt och kommunalt hänseende, och verkar rent i humanitetens intresse. Detta sker ej genom att ställa hela folklifvet under bibelns bokstäfver, icke med dogmatism och folkets hierarkiska beherrskande, utan. med. fritt erkännande af folkligheten i alla dess berättigade yttringar, och deltagandet i de stora nationala frågorna, påpekande i olycksdagen vittnesbörden af Kristi älskande hand med tålamodets och hoppetspredikan. Öfverhofpredikanten Ackermann amplifierade ämnet i samma anda och ville i första rummet till sådant omhuldande rekommendera folkskolan. Häremot uppträdde pastor Quistorp och fann folkets enda frälsning i dopetsrätta bevarande och insigt i Tysklands sanna historia. Han nedtystades och måste lemna plats för öfverkonsistorialrådet Dorner, som framlade kristendomens uppgift att leda sin rika fullhet i folklifvets alla strömfåror och genomtränga hvarje sant uttryck af folklifvet, äfven folkfesterna. Varnade äfven för tyskarnes sjel prisning bredvid andra folk och tillstyrkte en fri omblick för att erkänna äfven ondras företräden. Med gripande vältalighet tillropade generalsuperintendenten Petersen församlingen Uhlands förmaning: för vårt folk ett hjerta!? Detta gällde synnerligen för presterskapet, ty mellan det och folket vore tyvärr, och väl genom det förras skuld, ett stort svalg befästadt; och först då folket kunde märka, hur dess innersta intresse omfattades af presterna, skulle det ock;ha ett hjerta för dem; först då skulle denna klyfta försvinna, när