Aftonbladet – 27 oktober 1864, sida 3

SAPA (RE SVING SAR FRV PR MMIMVECEER PROV prof. Herrmann i Göttingen. Oldenburg. Gustaf-Adolfs-föreningen är i jommt tillväxande under sednaste åren och har nyligen haft sammankomst. Den utvecklar sig i alltmer frisinnad anda. Frankrike. Pressen börjar allt mer egna sig åt de kyrkliga frågorna. Le Temps yttrar om Schenkels frikännelse af badiska öfverkyrkorådet: ?Vi ha här något alldeles nytt, en för många visserligen högst paradox och skandalös företeelse! Det är mer, än då en stat proklamerar och upprätthåller samvetsoch bekännelsefrihet; det är en kyrka, som sjelf proklamerar friheten, hvilken ej underkastar sig densamma som något påtvunget, utan förhärligar den som ett vilkor för sin existens och som sitt egnaste, innersta väsen. Och denna kyrka är ej en obetydlig sekt, som nu först bildar sig; det är en för längesedan konstituerad kyrka; det är storhertigdömet Badens erkända landskyrka, och sina förklaringar offentliggör hon under omständigheter, som ge dem karakteren af det högsta allvar och all den djupaste högtidlighet... Denna principiella förklaring skall, vi tvifla ej derpå, finna ett oerhördt gensvar; den är att räkna till dessa stora händelser, som efter allt för långa mellantider utmärka menskoförnuftets mödosamma vägar som epoker, och vår patriotism kan ej annat än afundas detta storhertigdöme dess utmärkta ära, hvilket ej lar upp något stort rum på Europas karta, men från denna stund skall intaga ett mycket framstående rum i frihetens historia.? Le Lien börjar ett nummer med dessa ord: Denna veckas religiösa tilldragelse är en af de betydelsefullaste och herrligaste segrar, som evanvgeliets frisinnade ande vunnit öfver absolutismen och reaktionen i Tyskland.? Efter frikännelsens meddelande slutar uppsatsen sålunda: En sannt protestantisk flägt, evangeliets och Jesu Kristi ande genomgår dessa ädla rader. Den dag skall komma, då, i Frankrike som i Tyskland, i Paris som i Baden, de auktoriteter, som äro ställda såsom väktare öfver de reformerade kyrkornas lycka, icke mer skola föra något annat språk än detta. Ar denna tid nära, så låtom oss skynda, är den ännu aflägsen, så låtom oss göra alla möjliga ansträngningar för att närma oss densamma !? I en kritisk artikel öfver C. Caros verk Gudsidn? uttalar Ad. Franck, medlem af institutet, sitt ogillande af franska akademiens förhållande till Taines engelska litteratuorbistoria. Francks yttrande är derför så mycket anmärkningsvärdare, som det förekommer i sjelfva det officiella bladets, Monitörens, spalter. ?Akademiern2?, säger han, äro inga kyrkomöten. Det är icke deras uppgift att fälla domslut i den religiösa eller filosofiska ortodoxiens saker; de äro domare blott öfver vetenskapen och talangen. Från den dag de misskänna denna uppgift, förlora de allt inflytande på den offentliga andan, och skola förskaffa de skriftställare och åsigter, som falla i deras onåd, popularitet, ja martyrskapets bländande skimmer. Blott den fria diskussionen förmår skilja sanningen från villfarelsen. Genom maktfullkomlighet bringar man ingendera hvarken fram eller tillbaka.? England. 1 de ortodoxa kretsarne, hvilka bland dagbladen företrädesvis representeras af Advertiser och Herald, herrskar hvarje år, så snart British Association skall ha sin högtid, stor ångest och oro. Särskildt gäller geologien för dessa goda troende som en farlig after-vetenskap. Advertiser låter sig än af en läkare?, än af en naturforskare, som tillika är en kristen?, försäkra att Lyell och Murchison denna gång äro mycket tystlåtna och icke öppet vilja erkänna, att bibeln sheit dem på truten. Läkaren? bedyrar, hedersord, att menniskoslägtet är högst 000 eller Ungefär 8000 år gammalt. de engelska bladen föregår en i Atheneum först offentliggjord intressant korrespondens, som kastar något ljus öfver de strängt bibeltroendes ställning till vetenskapsmännen. En hr Capel H. Berger kringskickar ett cirkulär till undertecknande för att lugna de troende sinnena. Hanhar hopskaffat 210 namn. Hur många med tystnad eller afslag svarat, nämner han ej. Cirkuläret protesterar mot forskningens missbruk till tvifvel på bibelns sanning och äkthet. Sir John Herschel svarar: ?Jag håller för bäst att bortlägga cirkuläret utan att tanotis derom. Men då man envisas, måste jag, för att undgå upprepade påkänningar, uttryckligen vägra undertecknande med förklaring, att jag anser sådana anmaningar för sårande af den frihet i religiösa åsigter, som England med särskild samvetsgrannhet vårdar. Mina åsigter öfver förhållandet mellan bibel och vetenskap äro redan länge bekanta för verlden och jag har ingen anledning att deri något ändra eller tillägga. Jag anser för skadlig denna agitation, emedan den har en tydlig tendens (genom uppställandet af ett nytt Schibbolet, en ny ed för religiöst partigängarväsen) att bringa ett tvedrägtens element i den kristna verldens redan allt för uppdrifna söndringar? o. s. v. Sir John Bowring skrifver i samma ämne: Det tycks mig som vore den tid kommen, då vi mäste bemöda oss om emancipation från hvarje dogmatiserande tro, alla tvungna bekännelser, alla förutfattade slutledningar, alla nedtystade förklaringar; att med ihärdighet fullfölja våra forskningar och öfvertygelser ända till deras nödvändiga konseqvens och uppmuntra andra till öfvande af