Aftonbladet – 26 oktober 1864, sida 2

Du kan väl höra hundarne? Ja, och nu komma de allt närmare. Nej, nu tyckas de åter aflägsna sig. Men hör, det är ett eko i skogen! Ja, det är ju en känd sak, sade Laura. Med dessa ord gick hon längre fram och Leonora följde efter henne, till dess de stodo vid klyftans rand. Man kunde på afstånd höra vattenfallets brus, som blandade sig med hund.znes skall; och inne i skogen framskymtade alltemellanåt små hvita prickar, som snart antogo gestalter af det förföljande kopplet. Då den främsta hunden kom fram till klyftan, blef han emellertid stående der, i det han stack nosen upp i vädret och tjöt af alla krafter, och de andra hundarne, som hade följt spåret ända till randen af afgrunden, upphörde äfvenledes att skälla då de kommo fram till detta ställe. En stark förvirring tycktes herrska bland hela kopplet; hundarne tycktes med ögonen mäta de språng de skulle göra och ilade ängsliga fram och tillbaka, sökande finna ett ställe der de kunde komma öfver. (Forts. följer.)