Aftonbladet – 22 oktober 1864, sida 3

IChansons des rues et des Bbois?, — Prosper — Om Mermets nya opera holand dä Roncevaux, uppförd å Stora operan i Paantaga skola intressera: Ouverturen, smakfullt utförd af stora kapellet under hr Haines ledning, applåderades (vid första representationen) starkt. Operan följdes alltigenom med det lifligaste bifall, hvilket vid tredje aktens slut stegrades till en sådan storm, att finalen mäste sjungas da capo. Det var tydligt, final, perlan i det hela, kunde också rycka en med sig. Musiken är hvarken tysk eller italiensk eller fransk; den bryter en ny väg och tyckes snarare vara ett försök till fransk framtidsmusik. Man saknar något att hålla sig till, något originelt, bestämdt i denna tonmälning, der tanken många gåner sväfvar utan ledning omkring, men hvilen dock på mänga ställen höjer sig till en fulländad skönhet. Texten är ovanligt :od, det ligger poesi och sann känsla i de esta verserna. Handlingen försiggår dels i Frankrike dels i Spanien under år 778. En ung föräldralös flicka, Alde, som är af sin far öfverlemnad till. grefve Ganelons vård, hålles af denne inspärrad på ett slott vid Pyrenterna och tvingas af honom mot sin vilja till äktenskap: Hon ser ingen annan utväg till räddning, än att fly med en slafvinna Saida till dennas far, emiren af Saragossa. Emellertid närmar sig Carl den store med en talrik här och många anförare, bland dem den berömde Roland, hvars hjeltesång redan ljuder från hans läppar. Han uppträder först som ensam vilsekommen riddare för de båda unga flickorna, och hans hittills oberörda hjerta eröfrus vid konungen, för att möjligen hos denne finna skydd, och då hon fär höra att han ännu icke kommit, tror hon sig icke kunna vända sig till nägon bättre än den ridderlige Roland, som hon ännu icke känt. Under scenen kommer Ganelon in för att få äktenskapet fullbordadt; Roland förebrår honom hans skamliga uppförande, och det skall stånda en kamp på lif och död emellan dem, då erkebiskop Turpin kommer till och i konungens namn förbjuder Roland att slåss, innan fälttåget är slut. Följande akt ser man Alde, som lyckats fly, i Saragossa. Alla äro i den största skräck för Carl den stores här, som rycker allt närmare och underkastat allt i sin väg. Roland anländer som härold, för att bjuda emiren underkasta sig; denne lofvar allt, men frestad af Ganelon, som derigenom får sin enskilda hämnd tillfredsställd, beslutar man, atl massakrera den fiendtliga armen vid Roncevaux. Alde och Roland bekänna för hvarandra sin kärlek, och den sistnämnde försjunker i mörka drömmar, derföre att hans berömda svärd skall förlora sin gamla kraft, så snart han älskar en qvinna. Han tröstas af erkebiskopen, men anar intet godt. Tredje akten slutas dermed, att Roland och hans kämpar underrättas om förräderiet och i en storartad kör förbereda sig till kampen, som får ett sorgligt slut. I sista akten ser man scenen betäckt med lik och öfverallt bärande spår af den förtviflade kampen. Roland är ännu vid lif, men dödligt sårad. Han stöter i sitt born, för att till. kalla Carl den store, som ännu icke anländt med återstoden af armån, och dör till slut i armarne på Alde, som skyndar nedför klipporna till hans hjelp. Efter hans död ankommer Carl, och hans lik bäres af kämparne förbi denne, under afsjungandet af ?Rolands visa?, medan Carl sorgsen utsträcker sin hand öfver sin bäste härförares jordiska qvarlefvor. — Gueymard som Roland och hans hustru som Alde gjorde isynnerhet lycka. — Inom franska litteraturen är åtskilligt nytt att vänta. Bland annat nämnes en samling af Victor Hugos nyaste dikter, under titeln Meårimee lägger sista handen vid en roman; Jules Sandeau likaledes, och at Mery väntas med snaraste ett verk under titeln Memoires des Autres. En bok i två band af Dora dIstria: Des femmes, väntas med en viss spänning af de qvinliga läsarne. — Det säges, att fru markisinnan de Boissy beslutat öfverlemna åt offentligheten en del otryckta poesier af Byron. Det påstås, att deribland skola finnas tvänne sånger till Don Juan. Detta är ej osannolikt. Madame de Boissy är den fordna grefvinnan Teresa Guicciola, som lord Byron lärde känna i Venedig och hvilken spelade en så betydelsefull roll i skaldens lif. ennes första make, en subbe, fördrog länge det förtroliga förhålandet mellan hans fru och lorden; men till slut brast honom tålamodet, och efter de mest stormiga uppträden återvände hon till sin far, grefve Gamba. Byron älskade henne mycket och tycktes till och med ha beslutit fara med henne till Frankrike eller Amerika och ej mera skilja sig från henne. Hon utöfvade slort inflytande på Byrons författareskap. Sålunda har dikten The Prophecy of Dante och flera andra dikter uppkommit på hennes föranstaltande, och efter hennes inrådan afbröt han någon tid fortsättningen af Don Juan. Det är ej något tvifvel underkastadt, att högst värdefulla stycken af den store skalden finnas i hennes ego, hvilkas offentliggörande skulle vara egnadt att väcka det största uppseende. — I Petersburg har ett för resande intressant dekret blifvit utfärdadt. Hittills ha alla böcker, som resande föra med sig, blifvit tagna i beslag vid ryska gränsen. Genom den nya förordningen har denna åtgärd blifvit mildrad, så att det tillåtes utomlands ifrån kommande att medföra resehandböcker, språkläror, kalendrar, album, romaner, om de icke äro uttryckligen förbjudna af censuren, samt kartor, planritningar, musikalier m. m., hvardera i ett exemplar. Undantagna äro blott de utomlands tryckta ortodoxa bönböckerna, om de ej erhållit den ryska censurens imprimatur. — I Paris ha efter den 1 Sept. nästan alla teatrarne efter längre eller kortare afbrott I blifvit åter öppnade och ha för det mesta att fägna sig åt talrika besök. På Vaudevilleteatern gick den 28 Sept. Georges Sands och Paul Meuris dramatiska saga Le drac öfver scenen och I fann ett verkligen entusiastiskt mottagande. — Alois Ander. Om denne utmärkte såni gare ha redan en längre tid oroande rykten varit i omlopp, hvilka nu tyvärr ha bekräftat sig. Han har ej allenast förlorat sin röst, utan, hvad värre är, han har angripits af en sinnesrubbning, som genom flera otvetydiga tecken röjde sig för publiken, då han nyligen ännu en gång upp: -I trädde i Hugenotterna. Intendenturen för hofoperateatern i Wien har tillsvidare beviljat honom ett års permission med full lön och öfriga ris meddela vi följande redogörelse, som vil att musiken slog ani hög grad, och nämnda åsynen af Alde. Hon spörjer honom om l. mr — —