Aftonbladet – 22 oktober 1864, sida 3

ropades diverse kongl. förordningar med särskildt afseende å frälsemän och de adliga previlegierna. Detta af anledning att Moöll under färden till länshäktet påsatt majoren handbojor och i öfrigt mot honom förmenats hafva uppfört sig lagstridigt. Vidare yrkades i samma stämning ansvar å fjerdingsmannen Pettersson, för det denne, medan han den 5 Augusti bevakade majoren ute vid Skansen före hans afförande till Tänshäktet, skulle hafva våldfört sig å majoren samt jemväl oqvädat honom. Efter uppläsandet af dessa stämningar syntes domhafvanden, häradshöfding Abenius, benägen att handlägga samtliga nya målen i sammanhang med det förut uppskjutna, mot kronofogden Hellhoff; en åsigt som äfven understöddes af allmänna åklagaren. Häremot protesterade major Stjernsvärd på det bestämdaste, anseende frågan om målens sammanblandning blott vara ett sätt att trassla bort saken, för att försöka skaffa hr Hellhoff ur myrstacken. Majoren åberopade sig vidare på den af kronofogden Hellhoff vid häktningsti! 1fället utfärdade fångförpassning, af innehåll att majoren skulle häktas på grund af 129 i konkurslagen. Efter öfverläggning afkunnade domstolen det beslut, att de båda första nyinstämda målen (rörande hr Stjernsvärds borgenärer samt hrr Sillns och Hauffmans åtgörande såsom sysslomän) skulle, såsom icke egande omedelbart sammanhang med det uppskjutna målet, hvar för sig handläggas; hvaremot de båda öfriga nyinstämda skulle behandlas gemensamt med rekonventionstalan mot kronofogden. Major Stjernsvärd sade sig nu vilja afstå från den mot fjerdingsmannen Petterson förda talan, af anledning att denne troligen blott efterkommit de befallningar han erhållit af sin förman hr Hellhoff. Man bör icke tillräkna de underordnade och viljelösa verktygen hvad de företaga sig när ordningens upprätthållare ropa: hets tillade majoren. Vidare afstod han från den talan han i andra punkten af första stämningen framställt för det sysslomännen vägrat utlemna hans grå ridhäst. Majoren ansåg det nemligen icke värdt att vidare tvista om den saken, sedan han nu fått sin häst hemskickad till sig; ehuru i stycken och till en del förvandlad i olja. Härefter började handläggningen af det första nyinstämda målet, hvilket ej hade några företeelser af vigt, utan inskränkte sig derhän att majoren å sin sida mångordigt utvecklade huruledes sysslomännen kastat hans papper huller orm buller, efter att hafva brutit upp dörren till det enskilda rum han förbehållit sig, men hvars nyckel han icke dessmindre erbjudit sig att lemna bryggaren Hauffman ; hvaremot å sysslomännens sida notarien Silln förmenade, att majoren, sedan han afträdt egendomen till borgernärerna, alldeles icke hade några enskilda papper ännu mindre egde rätt pretendera något enskildt rum till deras förvarande: medgifvande derjemte hr Silln, att han verkligen brutit upp dörren. Deremot sade hr Hauffman sig hafva förmedelst en af de till honom lemnade nycklarne gått genom det s. k. spoteket in i majorens förment enskilda rum. Ånledningen härtill var att rummet måst iordningställas, hvilket sysslomännen ansett så mycket nödvändigare, som en särdeles oangenäm lukt spridt sig från en derstädes befintlig möbel. Major Stjernsvärd hemställde hur det skulle gå med en gäldenär om denne blefve stående alldeles utom lagen. såsom hans motparter syntes begära. Hur skulle det då, till exempel, gå med svenska statsverket, som är den mest insol venta gäldenär?? Jag anhåller, yttrade major Stjernsvärd slutligen, att få uppskof med målet för att med allegater bevisa hvilkendera som är lögnaren, jag eller de der herrarne.? De sista orden åttöljdes af en betecknande rörelse med handen i riktning mot svarandena. Derefter företogs målet angående häktningsåtgärden. Till en början yttrade kronofogden Hellhoff, att icke den af majoren företedda fångförpassningen, utan den af hr Hellhoff till landshöfdingeembetet afgifna rapporten, på grund hvaraf ransakningen med majoren anställdes, borde tagas i betraktande vid bedömandet af häktningsåtgärden. I nämnde rapport åberopas icke blott 129 konkurslagen, såsom i förpassningen, utan jemväl 1 kap. 14 straffbalken samt 5 af de adliga privilegierna. Derjemte bad hr Hellhoff få tillägga en omständighet, som icke kommit att inflyta i den af honom nyss åberopade rapporten, nemligen att majoren, under det sysslomännen höllo i hästarne, framtagit den medförda revolvern och riktat densamma mot den ena af sysslomännen, hvilkendera kunde hr Hellhoff icke uppgifva. Vidare ingick kronofogden på en utveckling af sjelfva rättstvisten angående den skjutna hästen; dervid uttalande den åsigten, att ett köp icke kan anses uppgjordt förrän det sålda blifvit till köparen öfverlemnadt. Då hästen icke var till maJoren öfverlemnad, måste kronofogden således vid auktionstillfället anse den vara massan tillhörig; en åsigt, hvartill han var så mycket mera berättigad som hästen bortauktionerades för massans äkning och jemväl för densamma inropades genom hr Hauffman, den ena af sysslomännen, hvilka af borgenärerna fått sig uppdraget att bevaka massans bästa. Dessutom hade borgenärerna den 15 Juli beslutit att all majorens afträdda egendom skulle få under klubban, och mot detta beslut ansåg hr kronofogden att borgenärsbeslutet af den 29 Juli, i fråga om major Stjernsvärd beviljad undantagsrätt för en del lösegendom, hade ingenting att betyda, emedan detta sednare beslut vore olagligt, så till vida att de borgenärer som fattat detsamma, dervid gjort förfång för öfriga icke närvarande borgenärer. Det vore jemväl otänkbart att en cessionant skulle kunna köpa något af sina borgenärer förrän konkursen blifvit utredd. Under densamma har han ingenting att köpa för; ty konkurslagens 35 säger icke allenast att gäldenären skall afträda all sin egendom, utan äfven allt hvad som honom under konkursen tillfaller så snart det är af egenskap att kunna i mät tagas. 1 30 heter det visserligen att gäldenär skall erhålla nödigt underhåll under tvenne månader, men då majoren icke behöfde det betingade underhållet egde han ingen rätt att uppbära något sådant. På dessa grunder ansåg hr Hellhoff att äfven om hästen blifvit till majoren öfverlemnad före auktionen kunde den dock lagligen förklaras vara massans egendom. I alla händelser hade major Stjernsvärd likväl gjort sig förfallen till ansvar för djurplågeri, emedan hästen icke dog af skottet, utan miste slagtas ned. Vid det preliminärförhör hr Hellhoff uppgaf sig hafva hållit med majoren före dennes förpassande till häktet hade det varit omöjligt att få ett redigt ord af majoren; ty endast oqvädinsord och förbannelser hade vid tillfället gått öfver hans läppar och det syntes antagligt att han vid tillfället ämnat begå ett groft brott. Hr Hellhoff var såsom tjensteman glad att ha varit tillstädes, för att kunna afstyra våldsamma uppträden, men såsom enskild person var han deremot rätt ledsen öfver att ha blifvit inblandad uti det ifrågavarande uppträdet. Han slutade sitt anförande med att å hr Stjernsvärd yrka ansvar i enlighet med 129 konkurslagen, för det han förstört borgenärerna tillhörig egendom, samt derjemte för djurplågeri. Major Stjernsvärd förklarade kronofogdens tolkning af konkurslagen röja okunnighet och enfald. Ansåg en gäldenär kunna göra hvad han behagar med sitt underhåll samt bestred ansvarsyrkandet för djurplågeri. Uppläste härefter den af hr Hellhoff till justitiekans lersembetet i saken ingilna förklaring, hvari hr majoren förmenade, att det i afseende på häktningsåtgärden förekomme olikheter mot det nu afgifna muntliga tvarnomålet och att kranafaoden cåladas kunda