Aftonbladet – 22 oktober 1864, sida 3

tog hon genom sitt uppförande i går helt ocl hållet all verkan häraf; ty hon uppträdde nr lugnt, visade sig fullkomligt redig samt besva rade till henne framställda frågor med myc ken illparighet och sökte insinuera att henne: vamartiga tilltag och visade elakhet varit en följ af den behandling, hon rönt af fängelsedirektö ren och fångbevakningspersonalen, beskyllnin gar, som dock vederlades af afhörda vittnen: berättelser. I fråga om mordbrandsanläggnin sarne, förnekade hon trotsigt att hafva gjor lem samt sökte kasta misstankarne derför på ett afhördt vittne, en af fångarne. Ett pargån ger under ransakningen utbröt hennes under. ryckta ilska mot fäångknekten Månsson, en såsom det syntes lugn och allvarsam karl, i bru: ala utrop, såsom: Låt bli mig, din oxe!? med mera. Då de åberopade vittnena skulle höras. sick hon ut ur sessionssalen under yttrande, att hon ej ville höra på huru vittnena svuro bort sig åt fan;? men blef åter införd och lugnad. Hon var mycket blek och svag, hvarför hon til äts under förhöret intaga den stol, på hvilken hon genast vid inträdet utan att fråga om till stånd att sätta sig, tog plats. : Angående sitt förflutna lif uppgaf hon sig vara född i Kyrkfalla socken i Westergötland den 1 Januari 1830 samt ha vistats i föräldrahemmet ill 15 års ålder, hvarefter hon såsom piga tje nade på åtskilliga ställen i hemorten. Sedan hon derstädes framfödt ett barn, som dog vid späda år, blef hon efter någon tids förlopp ånyc hafvande samt framfödde år 1859 ett dödfödt foster i löndom, hvarföre hon tilltalades och lömdes af Mariestads rådhusrätt. Härefter be af hon sig till Stockholm, der hon i brist a laga försvar år 1861 intogs å norra korrektions fängelset; vistades sedan hon derifrån utkommii på fri fot, tills hon ånyo i början af detta åra: samma anledning som förra gången ditförpas sades. Hon har äfven varit tilltalad för fick. stöld vid härvarande rådhusrätt; men i brist al laga bevisning kunde hon ej till ansvar fällas. ennes berättelse gick för öfrigt ut på ankla pelser mot polismästaren Wallenberg, hvilker hon förmenade orättvist ha dömt henne såson försvarslös, och hela fångvårdspersonalen vid fängelset, hvilken hon tillvitade, att ha miss handlat henne, vid flera tillfällen låtit hennc hungra och frysa samt nu slutligen sökt röka hjel henne. Att hon sjelf anlagt eld i cellerna dertill nekade hon trotsigt. Vidkommande slut ligen anklagelsen att, då hon förra gången upp fördes till förhör, ha bitit och rifvit fångknek ten Månsson, nekade hon äfven dertill, unde: förklarande, att han kunde visa sina märken. hon ville äfven visa huru hon såg ut. Hela hennes försvarstalan, förrådande lika mycken slughet och elakhet, som okunnighet och råhet. Adagalade ett sinne, som råkat i fullt raseri öf ver lagen om försvarslöshet, då hon ej anser sig skyldig till något brott, som står i något för. hållande till det henne ådömda straff, och detta synes hafva stegrat hennes naturliga elakhet till en vildhet, som slutligen utbrutit i vansinniga mordbrandsförsök, genom hvilka hon sökt hämnas på sin omgifning, som hon naturligtvis tillskrifver sitt elände. Hon erkände sjelf, att hon icke var sig sjelf mäktig i stunder, då hennes sinnen voro upprörda; men påstod att, då hon varit fri och fått sig sjelf försörja, hon icke visat sådan elakhet som nu. Hvad hennes till vitelser mot fängelsedirektören och fångvårdspersonalen angick, upplyste direktören, att till fälle lemnats henne att hos justitieombudsmannen anföra klagan, och framgick för öfrigt a! ransakningen genom afhörda vittnens berättelser, att man visat mycket undseende med Eriks. dotters vildsinta uppförande och hennes sedna:ste mordbrandsanläggningar, hvilka ej föran ledt till hennes åtalande förrän efter flera upp repade, men dess bättre, misslyckade försök. Åtskilliga vittnen hördes, dels angående der zenom mordbrandsanläggningarne förorsakade skada, dels rörande sjelfva anläggningarne, bland andra tvenne qvinnor, hvilka å fängelset under. ;å bestraffning för barnamord, men under straff. iden uppfört sig väl. Nämnde brott ansågs aj lomstolen ej utgöra hinder för dem att få gå vittneseden. Ifrågavarande vittnen, som vorc anställda såsom biträden åt de fruntimmer, hvilka omhänderhafva bevakningen öfver fångarne, in. ;ygade lika med dessa, att Eriksdotter vid flera illfällen anlagt eld i cellerna. Sjeltva gerninsen hade de ej sett, men de voro förvissade om itt ingen annan varit inne i cellen från det ögonblick Eriksdotter dit insattes och tills man, varnad af uttiingande rök i korridorerna, änyo dit inkommit. då elden ett par gånger varit ganska häftig och endast kunnat släckas genom påspoande af en mängd vatten. En dag hade hon anlagt eld icke mindre än trenne särskilda gånger. Till yttermera visso upplystes, att ej mer in en nyckel fanns till cellerna, hvilken örva rades af den vakthafvande fångvårdarinnan, utan hvilkens vetskap eller närvaro ingen kunde in. komma i cellerna. Eriksdotter bestred emeller. tid fortfarande att hafva gjort anläggningarne. Efter hvarje misslyckadt försök hade vakthaf. vande fångvårdsförestånderskan noga undersökt cellerna samt visiterat Eriksdotter, utan att detta ledt till någon upptäckt af de medel hon begagnade för att åstadkomma eld. Fängelsedirektören upplyste, att vid ett till fälle hade eldstickor funnits instuckna i bröd, hvilka lemnats Eriksdotter. Dervid hade enligt hvad han förmodade så tillgått, att under det Eriksdotter vistades på sjukhuset hade hon inagt tändstickor i brödet, som hon af den bekomna dagransonen sparat. Då hon sedermera cell insattes, hade hon begärt att få dessa hopsparade bröd, som utan misstanke lemnats henne, tills slutligen detta eldsticksfodral upptäckes. Vid en annan visitation hade hon befunnits nafva tändstickor, en spik samt en fingerborg, omlindade med ullgarn, förstuckna å sjelfva kroppen. Ingen af vittnena sade sig hafva sett Erikslotter omildt behandlas af fångknekten Månsson. Angående det tillfälle, eller vid sednaste ansakningen, då Eriksdotter bitit och rifvit hoom å händerna, förmälde vittnena, att Månson icke mot Eriksdotter dervid användt annat våld, än som fordrades för att resa upp henne ir bädden, på hvilken non legat och, vägrande utt inställa sig hos domstolen, satt sig till motvärn, då hon skulle påklädas, o. s. Vv. De närmare detaljerna af vittnesmålen sakna ut intresse. För ransakningens fortsättande sammanträder rätten å annan utsatt dag ånyo, lervid af Eriksdotter åberopade vittnen äfven comma att höras. Major Stjernsvärd mot kronobetjeningen och mot sysslomännen i hans konkurs. Såsom vi i gårdagsnumret under ofvanstående ubrik meddelade, förekom vid Sollentuna häadsrätts sammanträde till lagtima hösteting de ve major Stjernsvärd till samma ting instämda wa rättegångar, äfvensom det förut vid uraAa ng handlagda Ach ; donna tidning rafa.