Aftonbladet – 22 oktober 1864, sida 2

samt den vidsträckta, fördomsfria blick de kasta öfver menskliga förhållanden, de små ej mindre än de stora. Kristendomen är för Robertson ej i första rummet någonting som skall tros, utan någonting som skall göras, någonting som skall föras ut och spridas i våra hem, på gatorna och torgen, i hvardagslifvets bestyr och i det offentliga lifvet, i förhållandet man och man och klass och klass emellan, någonting med ett ord, hvarmed allt menskligt måste genomträngas och mättas. Omkring detta grundtema, inpräglandet af kärlekens och fördragsamhetens anda samt hänvisandet från det lilla och oväsentliga till det slora och ?verkliga,? såsom han kallar det, röra sig alla hans föredrag. Han tar ett. språk ur bibeln, sätter det som ingångsspråk öfver sin predikan, och framkallar derutur ett källsprång af friska och djupa tankar, som oemotståndligt eka läsaren med sig. En annan orsak till hans stora förmåga att fängsla sina åhörare låg deruti, att de ämnen han för hvar gång valde på ett eller annat sätt stodo i samband med de frågor som för ögonblicket mest sysselsatte den allmänna uppmärksamheten. Så höll han t. ex., när i följd af arbetsinställningarne, de s. k. strikes, stor jäsning rådde i fabriksdistrikten, en predikan, kallad ?Kyrkans budskap till de rika?, hvari han för båda parterna belyste frågan ur religionens synpunkt. Att dessa förträffliga predikningar nu komma att återgifvas på vårt språk och göras tillgängliga för svenska läsare, är 0ss derföre en så mycket större fägnad att erfara, som vår inhemska andliga litteratur på de sednare åren varit temligen betydelselös. Som prof på förf:s stil och anda, tillåta vi oss att ur öfversättningen återgifva följande korta utdrag: Yo — — Frukterna af detta prestvälde voro tvåfaldiga. Den första sågs i fanatismen hos folket, som ropade efter blod, den andra i Pilati skepticism. Och dessa äro äfven de två följder som alla anspråk på ofelbarhet och hvarje förbud mot den fria forskningen föra med sig. De förvandla de svaga själar som ej kunna tänka till bigotta varelser, fega stackare som på sina presters bud instämma i det vilda skri som tvingar en styrelse eller en domare eller en biskop att förfölja någon lära som de frukta och hata; de göra en enskilt åsigt till ett brott mot den borgerliga lagen och skapa tviflare af de skarpsynta andar som. i likhet med Pilatus, genomskåda deras tomma bländverk och, äfvenledes i likhet med Pilatus, ej våga öppet uttala sina misstankar. Och det gör härvid föga till saken i hvad form detta anspråk på ofelbarhet framställes: antingen på det klara, konseqventa sätt hvarpå Rom gör sitt anspråk gällande, eller på det inkonseqventa sätt hvarpå. statskyrkliga teologer vindicera det åt sin kyrka, eller religiösa samfund åt sina älsklingsläror. Öfverallt der samvetets öfvertygelser äro belagda med straff, de må nu vara sträckbänkens eller bålets eller de a deruti att den frimodige tänkaäinkt, skydd och förtalad och får kätteriets brännmärke fästadt vid sitt namn tills alla menniskor anse honom farlig, fruktande att äfven de kunna blifva utdrifna ur synagogan; öfverallt — och må hvarje menniska som på något sätt deltager i en förföljelse väl betänka det — inträffar ettdera af dessa båda fall: du skapar fanatiker eller du skapar tviflare; troende kan du ej skapa. Derföre hålla vi fast protestantismens innersta protest och sanning. Det ges ingenstädes här på jorden någon ofelbarhet; ej hos Rom, ej hos yrkomöten och konvokationer, ej hos Englands kyrka, ej hos prester, ej hos oss sjelfva. Själen har, i sin sublima ensamhet, endast Gud att trygga sig vid. Ve den själ som qfver sina ivertygelser när presterna hota och den af dem anatiserade pöbeln skriker på kätteri och illojalitet: Du är ej Cesars vän. — — — — — — Detta är sjelfförtröstan, — att lugnt gga sig till den tanke som är djupast gömd i våra bröst och ej lägga det på sinnet, om verlden ännu ej vill mottaga den. Att lefva på sina egna öfvertygelser, med verlden emot sig, är att öfvervinna verlden, att tro att det som är sannast hos oss är sannt för alla, att trygga sig dervid och ej med allt för stor ängslan sträfva efter att bli hörd eller förstådd eller röna deltugande, viss att alla till sluts måste erkänna det och att, blott vi sjelfva stå fasta och orubbliga, veriden slutligen kommer till oss, — det är oberoende. Det är ej svårt att draga sig undan i enslighet och der lefva på sina öfvertygelser; ej heller är det svårt att blanda sig i menniskohvimlet och följa hopens öfvertygelser; men att gå ut i verlden och der fast och oförfäradt lefva efter sitt eget samvete, det är kristen storhet. Det finns hos vår tid en feghet som ej är kristen. Vi bäfva tillbaka för sanningens konseqvenser. Vi se oss omkring efter något stöd att klänga oss fast vid. Vi fråga hvad menniskor skola tänka, hvad andra skola säga, om de ej skola stirra på oss under andlös förvåning. Måhända skola de göra det, men den som tänker på sådant skall aldrig uträtta någonting här i lifvet. Fadren, den fader som är med oeh uti oss, hvad tänker han? Guds verk-kan ej verkas utan en sjelfständig anda. En menniska har kommit ett stycke framåt i det kristna lifvet då hon lärt att ödmjukt, men tillika med manligt majestät, säga: Jag vågar vara allena. — — 7— — — Det fanns fint bildade själar som hade gjort sig förtrogna med nägra af kristendomens sanningar, filosofer som i upplysnin; stodo långt framom sin tid. Men en läng rad af filosofer som lidit martyrdöden hade gjort dem varsamma. De ingingo en kompromiss med sin öfvertygelse. De njöto af sitt eget ljus, tego och lemnade de öfriga 1 mörker. Följden blef deras egen moraliska varelses undergång, ty lagen för all sanning bjuder, att hon ej kan innestängas utan att blifva död och dymedelst förpesta menniskans hela väsende. Ej den sanning som en menniska känner, utan den som hon uttalar och öfvar blir själens lif. Sanningen bringar endast då välsignelse när vi högt uttala henne, lefva och lida för henne. Detta var den lefnadsplan som de upplysta följde då frälsaren kom. Och detta är det lägsta trappsteget i en nations fall, när de få, som känna sanningen, ej vilja öppet uttala henne, när de styrande beskydda en vidskepelse såsom en blott regeringsmaskin, när religionens tjenare blott till hälften tro de dogmer de lära, ej ens våga yttra till hvarandra sina tankar och sina tvifvel, när de af fruktan för en efesisk pöbel ej våga vara t