Aftonbladet – 22 oktober 1864, sida 2

Laura var icke heller så alldeles säker om att det var han; ty ehuru hon, genom att bryta Leonoras bref, hade kommit underfund med att de stodo i skriftvexling med hvarandra, var hon likväl icke istånd att fatta huru han så hastigt skulle kunnat efterkomma hennes anhällan. Emellertid var det likväl en inre röst som sade henne att det måste varit Leslie, och denna tanke fyllde hennes själ med ångest och förskräckelse. Nå, Leonora, säg oss om det var han eller inte! Det är alldeles intet förnuft i hvad du säger, inföll hennes bror. Det är ju inte mer än tvenne dagar sedan jag hade brel från honom, och lan nämnde inte ett ord om att han ämnade sig hit. För öfrigt...4 Mr Chausen behöll för sig sjell de skäl, på hvilka det sista ordet syftade; men Leonora fatiade mod vid det oväntade försvar hon erhällit, och ehuru hon icke sjelf ville säga ett enda ord för att förneka Lauras rmodan, kände hon sig dock hallt rättrdigad genom hans motsägelser. Hon sökte nu etw skydd i sin tystnad och fortfor att sy med mycken ifver, medan Laura å sin sida såg helt modstulen ut och slutade sitt närgångna förhör med orden: Nå nå, vi få väl se! Derpå sutto alla tre i en obehaglig tystnad tilldess Leonora, som kände sig helt förkrossad och önskaue åler godtgöra hvad hon brutit, ehuru det icke stod i hennes makt att gilva de andra upplysning om det de önskade, på alla möjhga sält sökte att försona sig med dem. Hon uppsökte mr Chausens glasögon, då han äter grep till sin tidning, tog upp den, när han i sömnen fällde den på goltvet, hjelpte Laura att leta rätt på nyckeln till teskrinet, släppte ut och in hunden och sökte på allt sätt att göra sig nyttig. Isen kring mr Chausens hjerta smälte härvid helt och hållet, och han sade vänligt till henne, i det han klappade henne på kinden: Du är en snäll, liten flicka! Bry dig inte om hvad Laura säger!