Aftonbladet – 20 oktober 1864, sida 2

räta och stela Berlin kommo några de behagligaste Junidagar i Schillers och Goethes minnesvärda stad Weimar, der jag i parkerna på Ilms stränder fick lyssna till näktergalens sång. Efter konstlifvet i Dresden gladde mig naturen i sachsiska Schweiz; och sedan jag gått mig trött i det ålderdomliga Prag, fick jag hvila ut en dag vid fästet Karlstein i Berauns oförgätliga dal. Det hade också sitt behag att efter qvalmet i Regensburg, Närnberg, Augsburg och Minchen få andas frisk luft i Salzburgs natursköna omgifningar, äfvensom att från Linz göra en färd på den majestätiska Donaufloden. Utan att vidare uppehålla mig i Wien, der jag en vacker dag mötte hr Bismark sjelf, och der jag bivistade en folkfest i Pratern, besökt af mer än 250,000 personer, — vill jag meddela några knapphändiga skizzer från min resa mellan Österrikes och Greklands bufvudstäder. Från Wien till Athen har man tvenne stora sträkvägar: den ena öfver Triest, kortare och billigare, den andra öfver Konstantinopel, längre och dyrare, men rik på omvexling och erbjudande främlingen många företeelser af stort intresse. Utan långt betänkande valde jag den sednare vägen, och afreste från Wien den 26 Augusti. Gerna hade jag velat gå till Pesth med Donauångbåt; men den nyckfulla, mellan ytterlig köld och värme hastigt vexlande väderleken, som något pressat mig, föreskref mig en jernvägstur. Alltså hän öfver March-fältet, genom en tunnel under Karpathernas vestlige utsprång, förbi det romantis i vidsträckta vinberg omgifna ut på stora och enformiga, men fält, som genomskäras af floden V dan vi passerat middagsstationen war och en rad af drufvokullar snart i sigte staden Gran, praktfulla romerska döm, fö akropolis, glänste i solskene att hafva öfverskridit floden Gran gär lydigt mellan höga berg å Donau å den andra fram til ailzen, i helt och der höjderna åter vika undan och lemna rum för maisodlingar och åkerfält. Redan klockan half fem e. m. befann jag mig i Ungerns nya hufvudstad Pesth, som med en hängbro af jättedimensioner är sammanbunden med den gamla, eller den å motsatta Donaustranden liggande staden Ofen. Jag fann snart ett godt hotell: Konungen af Ungern. I sanning! Pesth är en stor och skön stad med många stätliga byggnader, reguliera gator och öppna platser; som hafva trädlanteringar och blomsteranläggningar. Den långa strandgatan vid den herrliga floden söker sin like i Europas förnämsta städer. För 15 år sedan voro husen vid denna gata lagda i aska af kanonerna från den gent öfver liggande fästningen och kastellet å Blocksberget; f nade hafva de nu stigit upp ur gruset, framför alla andra det storartade ?Redouten-palatset?, der ungerska natronalregeringen hade sitt säte. Och denna fueroppständelse i trots deraf att äfven Blocksbergs. kastell, som förstördes af magyarerna, återigen blifvit uppbygdt, mångdubbelt starkare! Hvad jag icke kunnat nog beundra, är den omnämnda hängbron, som på sina två pelare gungar så djerft och så lätt öfver de sorlande vågorna! Efter 10 års byggnadstid öppnades den för trafiken 1849 och skall hafva kostat mer än 10 millioner rdr rmt. Brohufvudena prydas af 4 kolossula lejon i granit eller sandsten. De öppna sina gap för att visa tänderna; men — sade mig en gammal slowak — konstnären har glömt att gifva lejonet en tunga. Ungerns lejon är stumt. Om Pesth ligger lågt, så ligger deremot Ofen ganska högt på en bergsrygg, kantad med murar och fästningsverk. Endast förstäderna utbreda sig vid klippstadens fot, isynnerhet på norra sidan. Söderut har man det intill floden framspringande Blocksberget, på hvars spets dubbelörnen ännu har silt näste och på hvars sluttning ligger en tredje särskild stad Tahan, som bebos af s. k. raizer, eller invandrade illyrier, och hvars små hvitmenade hus, med gaflarne vända åt gatan, tält sammangyttrade eller i krokiga rader sträcka sig uppåt och utefter berget. Midt emot den förut omtalade hängbron har man en 500 alnar lång tunnel, som gär under Ofen. Då man genomvundrat denna tunnel och ifrån dess matta gas belysning åter kommer ut i solskenet, möter ögat en ny och öfverraskande anblick: landskapet vidgar sig uppåt Ofenerbergen, som äro betäckta med villor, vinodlingar, åkerfält och skogsdungar. En eftermiddag gjorde jag en utflykt åt denna sida och steg vid återfärden upp på en af Ofens fästningsbastioner. Det var nyss före solens nedgång. Ett sällsynt panorama! På andra sidan Pesth sträcker sig öster och söderut den sandiga, trettiomila Ungerska slätten, oöfverskådlig. Men från det oändliga och sublima till det komiska är ju endast ett steg eller åtminstone blott ett språng. Då jag nedanför mig såg de båda syskonstäderna och Donau, runno för mig Dumboms ord, hur visliga Försynen reglerat, Som floder öfverallt placerat, Der stora städer stryka fram. Jag har alltid haft en stor förkärlek för den tappra och ridderliga stamnationen i Ungern; och sedan jag nu på närmare håll sett något af detta folk, haraktningen derför erhålliv en ny näring. Hvilka stolta manliga figurer ser man icke här! De förmögnare bära vanligen en låg rund hatt, rocken utsydd med band eller snörverk, lätt åtsittande pantalonger, som gå inuti de I kl g FA