Aftonbladet – 20 oktober 1864, sida 2

ljudet af steg på den obanade stig som förde från skogsvägen till det föga besökta stället. Det var endast en betjent, som strax åter aflägsnade sig, sedan han hade talat ett par ord med Leonora, till hvilken han tydligen hade blifvit skickad i ett ärende. Hon steg strax derpå upp från sin plats, lade ihop sitt arbete och gick sin väg, antagligen för att åtlyda en uppmaning att komma hem. Leslie kände sig icke blott förtretad öfver att han skulle gå miste om nöjet att betrakta henne, utan äfven öfver det sätt hvarpå han förlorat det. Jag trodde att hon hade utsökt sig ett ställe som ingen annan kände till, och der endast en älskare kunde upptäcka henne, sade han för sig sjelf; men det tycks som om sjelfva tjenstfolket skulle veta hvar de skola finna henne, och då måste naturligtvis också hvarje sprätt och dagdrifvare bland miss Chausens gäster veta hvar han skall söka upp henne. Han ansåg nu att det ej fanns någon sannolikhet för att hon skulle komma tillbaka, men stannade dock qvar en half timme för att vänta på henne, hvarefter han uppgaf allt hopp och gick ned till strömmen, han stannade emellertid plötsligt, då han märkte en rörelse bland grenarne, som hängde ned öfver vägen, och efter några ögonblicks förlopp såg han Leonora komma tillbaka til det vanliga stället. Leslie stod midt emot henne, och slumpen hade gifvit honom en bättre plats än han sjelf skulle vågat söka ut ät oi Han var icke heller utan fruktan att hon skulle upptäcka honom; men det hade tydligen händt henne någon ledsamhet, som till den grad upptog hennes tankar, att hon ej hade sinne för något annat. Hon hade numera icke det vanliga lugnet. Så snart hon hunnit fram till det