Aftonbladet – 20 oktober 1864, sida 2

in på henne, medan hennes fingrar voro i en sådan brådskande rörelse, hon dröjde kanske vid sina minnen från klostret, eller också tänkte hon möjligen på honom, något som han innerligt önskade, men som han dock knappast vågade tro. Slutligen fick kan höra hennes välbekanta stämma, i det hon började gnola på en visa, och han trodde nu med säkerhet på att hennes tankar hade vändt sig kring honom, ty hon sjöng melodien till en duett, i hvilken ban hade sökt sekundera henne. Det var en bröllopsvisa, hvarmed bönderna i Bretagne beledsaga hvarje brudfärd, och han hade aldrig hört henne skratta så hjertligt, som då han sjöng falskti baspartiet. Nu hörde han åter samma melodi och samma ord, och han trodde derför att hon itankarne såg honom framför sig. Nous sommes venus vous wvoir, Du fond de notre village, Pour vous complimenter Sur votre mariage, Å monsieur votre epoux, Aussi bien comme å vous etc. Hon upphörde att sjunga innan versen var slut, och han märkte att hon såg upp från sitt arbete och skrattade högt. Han kunde visserligen icke höra hennes skratt, som endast räckte helt kort, såsom alltid är fallet när man är allena, men han var dock säker om alt hon skrattade. Derpå hade hon någonting att mäta eller tillskära på sin sömnad, ty hon reste sig upp och begagnade trädet såsom bord, och då allt var i ordning satte hon sig åter ned och sydde. Det såg ut som om hon helt och hållet hade glömt bort votre mariage? och sannolikt voro också dessa ord de som hon minst tänkte på. Leslie hade i stilla hänryckning betraktat den unga flickan i flera timmar, och klockan hade blifvit öfver tolf, då han hörde