Aftonbladet – 20 oktober 1864, sida 1

RRRREEEE————EEEEEEEEEEEEEEEE—EEEE STOCKHOLM der 20 Okt. Angående fredskonferensens möten den 11 och 12 dennes berätar Leipz. Zeit.: ?De egentliga förhandlingarne slutades den 11 dennes genom de danske fullmäktiges tillbud att öfvertaga en bestämd aversionalsumma och beräkna den vid uppgörelsen med hertigdömena, så att grundvalen för fredsslutet måste anses färdig. Fredsinstrumentets parafering (definitiva och giltiga uppsättande) börjades i mötet den 12 Okt. Derjemte sysselsätter man sig med afgörandet af enskilda underordnade frågor, som utan svårighet kunnat uppskjutas till slutet. Fullmäktige hoppas kunna sluta både det ena och andra arbetet till den 18 Okt. (?), för att derefter insända fredsinstrumentet till vederbörande regeringars ratifikation.? Rörande Öresundsfonden yttrar Zeid!. Corresp., att man från första stund varit ense om, att denna tillhörde konungarikets speciella statsförmögenhet, och att det blott såtillvida varit fråga derom, som att räntorna betraktades såsom pant för en viss del af danska statsskulden, hvaraf man slöt, att hertigdömena hade anspråk på en del af räntorna, då de skulle öfvertaga en del af skulden. Man har derföre medgifvit, att icke kapitalet utan blott räntorna skulle fördelas. Men då fondens bestyrelse i sådant fall fall skulle förbli i Danmarks händer, afgjorde man i stället frågan, genom att till någon del lätta de statsskuldsbördor, hvaraf hertigdömena komma att betungas. Nordd. Allgem. Zeit. bekräftar, att de tyska stormakterna efter fredens afslutande skola fordra förbundstruppernas aflägsnande ur Holstein och Lauenburg. Från preussisk sida har, som bekant, för längesedan blifvit yttradt, att förbundstruppernas närvaro i dessa hertigdömen är en usurpation, då det icke längre finns någon berättigad grund till exekution. Detta är också fullkomligt sannt, om man blott vill tillägga, att nagot sädant berättigande aldrig existerat. Den allmänna europeiska kongress, hvarom nu förslag ånyo framkommit, har ännu icke hunnit längre än till törberedande underhandlingar. Man säger att konungen af Belgien arbetat för densamma, och Preussen säges vara sinnadt att deltaga deruti. Denna sednare underrättelse tyckes dock vederläggas af Kreuz-Zeitung, som anmärker, att då kejsar Napoleon — eller såsom tidningen uttrycker sig Louis Napoleon? — sist föreslog en kongress, förefunnos både den dansk-tyska, polska och romerska frågan på tapeten. Nu skulle deremot icke finnas annat ämne för en dylik kongress, i det danska frågan är afgjord (?), än det ?stackars? Polen, som genom det uppror, ?hvartill dess olycksaliga förblindelse och lättrogenhet drifvit det?, upphört att vara föremål för internationella förhandlingar, och Roms verldsliga makt hvilar ju nu fast och orygglig på konventionen af den 15 September. Alltså återstår ingenting för en kongress, med mindre man ville göra Venetien till en fråga?. Men det lär väl svärligen ske, ty ingen tysk patriot kan väl på allvar vilja uppmana Österrike att låta dess rätt till Venetien komma på tal vid en kongress. Slutligen yttrar Kreuz-Zeitung, att det förtjenar ett erkännande, att kejsar Napoleon icke blandat sig uti konflikten emellan Danmark och Tyskland, men medgifver,. att kejsaren och Victor Emanuel kunna fatta ett beslut i romerska frågan. Men lika litet som Preussen och Österrike vilja inbjuda de öfriga makterna att deltaga i det slutliga ordnandet af frågan om hertigdömena, lika litet kan man vältra något ansvar på dem, för hvad Frankrike och Italien önska.