Aftonbladet – 19 oktober 1864, sida 2

utsatt för faran af en upptäckt. Om hon mot förmodan skulle bli honom varse, kunde han gifva sig till att hugga i ett af träden, och hon skulle sannolikt icke vidare fästa någon uppmärksamhet vid honom, utan anse honom för en vedhuggare. Leonora, som icke anade någon främmanles närvaro, gjorde sina förberedelser, för att tillbringa de varmaste timmarne på letta skuggiga ställe. Hon tog af sig sin hatt, drog af sig handskarne, upphäktade slädningen i halsen, och satte sig derpå ned, till hans stora glädje, icke för att läsa en bok, utan för att sysselsätta sig med ett nätt och nyttigt handarbete. Hon höll ultemellanåt upp med att sy, för att berakta det vackra vattenfallet, och en gång sick hon ned till strömmen der hon nemade vatten i sin hand och släckte sin törst n denna vackra bägare. Derpå vände hon illbaka till sin plats och började åter att ;y, utan att hon på annat sätt röjde sina ankar, än genom att alltemellanåt gnola ;n melodi, liksom en ensam tagel, som af solens strålar, naturens lif och en inrelängan drifves att då och då slå en munter drill. Det var en intagande syn, och han beimdrade den både med älskarens och artitens tjusta blick; men slutligen började an dock känna sig smått förtretad öfver tt hon ej visade något tecken till att hon ängtade efter honom eller tänkte på hoom, hvarken genom uppåtvända blickar, alfqväfda suckar eller oroliga rörelser. kulle ban plötsligt gifva sig tillkänna? kulle hon li glad öfver att få se honom? ja, hon skulle möjligen bli glad, emedan won ej hade väntat att få se honom; men lå hon finge veta, att han endast kommit ör att se en skymt af henne, skulle hon äkert skratta åt honom, (Forts.)