Aftonbladet – 18 oktober 1864, sida 2

— Följande berättelse om en utmkt björnjägare i Wilhelmina socken meddel; i Svenska Arbetaren: Ibland de björnjägare i Lappmarken, som rd mycket beröm utmärkt sig, förtjenar att nänms en man i Wilhelmina socken, som ännu lefr, och bör ställas i bredd med många andra, m i detta afseende förvärfvat sig något rykte. In är till sitt yttre bonde och heter Jakob Pehrn samt är nu omkring 60 år gammal. Denneakob har åtskilliga gånger — ibland ensam h stundom i sällskap med några andra — haftlvarsämma och blodiga fejder med björnarne h dervid utmärkt sig såsom en oförskräckt m. Dels med kulor och spjutstygn, dels genom abringande af giller har han dödat omkring mst 70 björnar, af hvilka han ofta erhållit bloga blessyrer. Ett af hans jagtäfventyr var isynrhet märkvärdigt. Är 1836 om hösten gjorde n i sällskap med sin fader f. nämndemannen hr Jakobsson i Skansholm en utvandring till 9gen, för att efterse ett s. k. slagjern, som h någon tid derförut på ett ställe utgillrat förn i nejden vistande björn, hvilken under somirmånaderna hade skamlöst utöfvat sin roflystd emot åboernas å betesmarkerna utsläppta kwr, hvilka ofta ofredades och dödades. Vid komsten till det ställe, der gillret var anbrz, möttes Jakob och hans fader af den ovänte anblicken att se nalle — en verklig jätte it slägte — fastsittande i slagjernet. Vid åsyn af karlarne lösryckte sig dock björnen snart a rusade i vildt raseri mot dem, Jägarne råke i en svår belägenhet, och utgången syntes hit tvivelaktig. Fadren Pehr beröfvades vid bj nens anfall sin fria ställning och blef liggar under den förfärligt vredgade fienden. Af björnens betar erhöll gubben outplånh minnesmärken, inalles 18 större och mindre s. och han hade säkerligen blifvit dödad, om ic Jakob emellertid med sin kraftiga arm sträc sitt spjut emot björnen, hvilken derigenom hi lrades att längre hålla sitt rof. Snart frigjor sig dock björnen från det mot honom utsträck och i bröstet intryckta spjutet, — och Jakob bl senast anfallen af sin förfärliga motståndar vilken med stegradt raseri förnyade sin stri Detta ögonblick var afgörande, — det förde sitt sköte lif eller död. Jakob var nu beröfva sitt stridsvapen, ty med ett enda herkuliskt ta frånryckte björnen honom spjutet och slungad let långt afsides. Såren tycktes åter icke syr igen besvära björnen. Han stod i upprä! ning mot Jakob, hvilken började känna a kräckelsen öfverväldigade honom, isynnerhe som han nu icke hade något vapen att värja si ned mot nalles alla skarpa hugg och smidig srumbugter. Jakob, en högväxt och stadig man, egdeide iden en ovanlig kroppsstyrka, och nu var de ust fråga om att visa, hvad den dugde till. Me ättestyrka fattade också Jakob inalles öron, oc ler börjades en strid som erinrade om sagar rd: ?de brottades som björnar uppå sitt fjell nö, de spände hop som örnar utöfver vredga jö. Medan kämparne svängde om med hva ndra på den blodiga valplatsen, och nalle sto iksom fängslad af Jakobs seniga armar som gri vit fast uti hans öron, hade emellertid fadre: pprest sig från marken, och med det återhem ade spjutet gifvit nalle flera fyupa styng, hvara löden följde, så att segern till slut var med är: unnen. Men i samma ögonblick som nalle ut ndades sitt lif och låg utsträckt på marken oro ock hjeltens krafter uttömda, och de båd: tridande lägo sida vid sida bredvid hvarandra n ena död och den andra med knappt lif — stan till hälften sönderrifven, med svetten lac ande öfver pannan och ett bröst, som knapp: