Aftonbladet – 14 oktober 1864, sida 3

i sina celler och återvända sedan till kapellet. Man hade förr 17 till 18 olika sätt att välja. På sednare tiden äro dessa dock inskränkta till endast tre. Det första består uti val med acklamation på någons förslag. Om två tredjedelar begifva sig till altaret, beredda att Padorera? den nye påfven, så är valet gjordt. Detta sätt har stundom lyckuts, 1y uppenbart vill man icke gerna sätta sig emot saken. Det andra sättet är genom kompromiss, och det användes, då man icke efier flera omröstningar kunnat få bestämd pluralitet för någon enda. Det består uti att de kardinaler, hvilka åtnjuta de ötrigas förtroende, erhålla fullmakt att utse pätve. Man påtänder ett vaxljus, och intill dess det brunnit ut ha kompromissarierna tid på sig för valet. ar man icke kunnat bli ense om valet inom denna tid, så anses fullmakten förverkad. Det tredje och vanligaste omröstningssättet går med slutna sedlar samt företages morgon och afton, till de.s man kunnat få) pluralitet någon. I förbigående skola vi nämna nåsra ord om den rätt till veto, som anses vara för behållen de österrikiska, transka och spanska hofven. Strängt taget består det blott uti att nämnde hof uttala en önskan om hvem de vilja ha till påfve. Men denna underrättelse bör ske innan omröstningen, ty annars fästes intet afsecnde derpå, säsom är 1823, då Leo XII blef vald, tvärtemot fran: ka. hofvets wnder sjelfva omröstningen uttalade önskan. Dessa veton ha för öfrigt med sig, att vanligen den kardinal, som sälunda utpekas, Jar ett stort inflytande i den nya päfliga regeringen, ty vanligtvis är det ingen :medelmåtta, som de respektive hofven vilja se aflägsnad från den heliga stolen. Men för att tala om valet, tillgår dervid så, att hvarje kardinal med törvänd stil upptecknar sin kandidats namn på valsedeln, hvilken härefter af honom förseglas, men icke med hans vanliga sigill, utan med nåpot för tillfället valdt, föreställande någon rskild sinnebild, vavligen en blomma, ett djur och dylikt. Sedlarne inläggas i urnan och uttagas derifrån för att öppuas, men så att den väljandes namn, som står på baksidan, icke lår synas. Om nu ingen fått å tredjedelar af rösterna sker en ny om stning öfver de tre kandidater, som erhällit de flestas kallelse, och ifall någon af dessa vid det nya valet fär ett tillräckligt antal kompletteringsröster, så är han vald. Naturligtvis ingen af dem, som första gängen gälvo honom sin röst, göra det ytterligare en gång. Och såsom kouatroll härför har man väljarens namn på sedelns aksida. Har det icke ens pu lyckats att jå en påfve, så går hela valet upp i rök, och romarne derute begynna bli otåliga. För hvarje dag valets utgång fördrt i ser oviljan alltmera; men detta stör ör öfrigt icke det ringaste. De välj igen, morgon och afton, tills enighet kunnat ästadkommas. Man må icke tro, att kardinalerna under sin vistelse i Qvirinalen ett eremitlif hvar och en hos sig. rtom sitta de på lediga stunder förtroigt tillsammans, och ämnet för deras samal är naturligtvis påtvevalet. Vi förbigå här den oändliga mängd löjliga ceremonier, hvilka dagligen upprepas inom och utom palatset, och komma nu till konklavens sista dag. En kandidat har erhållit den erforderliga majoriteten. Nu ringer man med klockan; riglurne fråndragas, dörrarne öppnas. Ceremonimästurne, sakristanen och konklavens sekreterare införas. De ansluta sig till äldste kardinalen, kardinalkammarherren och tre af de förnämsta kardinalerna, och dessa begifva sig tillsammans till den valde. Aldste kardinalen för ordet; han frågar den nye päfven om shan vill antaga valet: Acceptasne electionem de te canonice factam in summum pontificum? Den tid, då någon gång ett afböjande svar kunde följa, är förbi. Nu heter det alltid, att man underkastar sig den allsmäktiges vilja. I samma ögoublick sänkas alla baldvkiner, och det med en precision, som skulle heåra en gardeskår. Aldste kardinalen fråsar, hvilket namn den nye påfven vil anaga, och som denne för längesedan afgjort letta med sig sjelf, låter svaret icke vänta på, sig. Nu föres den nye påfven till sakristian, ler han iklädes den påfliga skruden. Vid in återkomst tar han plais på en tron framör altaret och alla kar:inalerna få efterhand tyssa den päfliga foten. Denna ceremoni, wilken ännu två gånger upprepas i Sixtina kapellet och i Peterskyrkan, heter cen rsta adorationen. Omedelbart efter denna adoration få guvernören och marskalken vid konklaven tillräde till samma ceremoni. Harpå beviljas lenna gunst åt alla i konklaven inneslutna. eh nu öppnas alla skrankor, genast iränga ig förmännen för dörrvakterna, en tallös nängd af prelater, diplomatiska kären, ronerska adeln och ett stort antal utländninvar fram, för att bringa den nye påtven sm ryllning. Under tiden begifva sig de begge förste vardinal-diakonerna, framför hvilka det påfiga korset bäres, till dens. k. benediktionsbalkongen, hvars tillmurade vägg svart är iedrifven. Andre kardinal-diakonen förkunlar den församlade mängden namnet på den om Gud utkorat till sin stäthållare på jorlen, och han begagnar härvid dessa ord: Annuncio vobis gaudium magnum: Papam haemus Eminentissimum ac Reverendissimum doninum . . -. qvi sibi imposuit nomen . ... Och vär han sagt detta, kustar han ett papper, varpå denna fogmel är skrifven, ned ibland nängden. Nu ljuda från alla sidor glädjerop och juvel; man klappar med händerna, stampar ned fötterna, hvittar med näsdukar, hattarne lyga i luften, och dessa larmande yttringar änga till den nye påfven, som skyndar att vesvara dem genom att för första gången lsigna folket. Vid pälvens framträdande rdubblas lurmet, Engelsburgs kanoner dunIra, alla klockor i Roms ky.kor ljuda och nilitärmusik skallar. Så snart påtven höer armen, inträder ögonblicklig tystnad.