Aftonbladet – 13 oktober 1864, sida 3

Tysalltic OCM Ul Hvlinag vi Ullsta Pan visa, newligen: Le Code Civil, mis en harmonie avec le Droit Commercial par Emil Cadres. Paris 1845. Code de proctdure commerciale, mis en rapport avec la doctrine et la jurisprudence, par EB. Cadis. Paris 1844. Corps de Droit Commerciale frangais, par M. Thieriet. Paris 1841. Trait du contrat de commission, par M. Delamarre M. le Poitvin. Paris 1840. Code de Commerce explique par ses motivs, par des Exemples et par la jurisprudence, par J. A. Rogron. ruxelles 1842. Traite theorique pratique des Operations de Banque, par J. G. Courcelle Seneuil. Paris 1853. Enutwurf eines allgemeinen Handelsgesetzbuches fär Deutschland, von der durch das Reichsministerium der Justiz niedergesetzten Commission. Fraukfurt am Main 1849 — m. fl. Ändtligen bedja vi ödmjukligen få åberopa vårt till 1854 års finanskomite afgifna yttrande, deri vi något närmare sökt redogöra för skilnaden emellan civiloch handel rätt och den deraf ovilkorligt betingade skiloaden i lagstiftningen. De meningar vi der yttrade delades af komilens samtliga ledamöter, d-ribland C. D. af Skogman, EB. v. Troil och M. Warburg. Utan frukt blef ej denna komitås ar eten, ty k. förordningen af den 4 Maj 1855, angående handelsböcker och bhandelsräkwngar, föranleddes deraf och, om än denna förordning hvarken kan rätt förstås eller rätt tillämpas på våra civila domstol:r, så utgör den dock, så att säga, grundstenen till den kommersiella lagstiftningen. Vi tillägga här ett slutord, adresseradt såväl till den abstrakta frihetsteoriens anhängare, som till protektionismens. Om det icke kan förnekas, att våra lagar rörande arbetet och krediten förstörande inverka på arbetets resultat; om det icke kan jäfvas, att samma lagar bidraga att förqväfva sparsamhetsandan, förlama håg och kraft till arbete, undergrätfva allmänna moralen och förtrampa eganderättens heled, eller (för att låna orden ur en artikel i Marshaftet af Svensk Månadsskrift, rörande fysiokraternas lära) icke förmå uppfylla sin funktion, att skydda hvarje frihet från våld, hvarje eganderätt från inkräktning?; om det är erkändt, att utan allmän moral allmän välfärd ej står att vinna; om, eburu här icke vidrördt, det ligger för öppen dag, att vårt bankväsende icke under nuvarande lagar förmår uppfylla de olika näringarnes olika behof; om i all framtid de cirkulerande liqvidationsmedlen måste bli otillräckliga, så länge icke eganderätten är så betryggad, att hände sskulder kunna betalas med handelsfordringar; om af allt detta det är solklart, att produktionspriset hos oss ej kan nedgå till likhet med de länders, hvilka genom lagar och kutymer äro lyckligare lottade; om häraf måste följa, att hvarje steg på frihetens bana är ett äfventyrlighetens, gäckande alla statsmannens beräkningar, aldrig fullt ledande till målet, men möjligen skadande det nationella arbetet, tillbakavisande företagsamheten i stället att lifva den; — månne det då icke är klokare och samhällsnyttigare att med enig och samnad hand söka afhjelpa dessa olägenheter, och derigenom med tull trygghet, likasom med bättre rätt, bereda arbetets och bytets frihet samt på samma gång lägga grundvalen för allt varaktigt välstånd genom tetryggande af eganderätten. Åberopande hvad vi i vär broschyr sagt, rörande skydsssystemets menliga inverkningar på värt näringslif, hemställa vi å en annan sida, om icke det faktum, hvarom här förut är ordadt, nemligen att inhemska näringar finnas, som hatva verldsmarknaden till bytesplats, och att dessa näringar just äro sådana, som icke bero af vårt kreditväsende; om icke detta faktum bör ingifva mod att förkasta en inrotad fördom om omöjligheten af en fri täflan, förutsatt att den likställighet i lagstiftning vinnes, som vi och många med oss under loppet af många år yrkat. Då vi icke tro på en sådan Försynens orättvisa, att den svenska nationen är skapad med mindre förstånd och härdighet än andra, finna vi ingen antaglig orsak hvarföre vårt arbete icke allenast skulle vinna seger inom landet utan äfven leta sig väg ötver dess gränser, om det får utveckla sig under samma rättsförhållanden som gälla i andra industriella länder. I vår skizz hafva vi sagt, att Frankrikes industri uppblomstrat trots dess prohibitiva handelssystem, till följd af sina goda lagar. Gifves det ännu en bidragande anledning till denna uppblomstring, så är den att söka i landets och dess koloniers stora befolkning, som öppnar ett vidt fält för afittning på det egna torget. Men denna fördel sakna vi. För ett glest bebodt land, med vida landsträckor, dit näringarnes alster i egentlig mening ännu knappt hittat vägen, utan kolonier eller konventionella afsättningsplatser för verkliga, högre industriprodukter, är det förgälves att tänka sig ett friskt näringslif, qvantitativt och qvalitativt, under ett isoleringssystem. Arbetet deruuder är och förblir den osälles i tartaren, hvilken när han, enligt myten, ändtligen vältrat stenen till bergets spets, ser den återfalla i djupet för att ånyo börja det evigt enahanda, evigt begränsade arbetet. Derifrån de ofta förekommande kriserna inom vår handelssfer, desto mera samhällsskadliga som de ofta förete uppenbara och dock strafflösa kränkningar af eganderäits Då så är, hemställa vi äfven till protektionismens absoluta anhängare — månne det icke är klokare och samhällsnyttigare, att med evig och samnad hand söka undanrödja hindren för ett billigare produktionspris och sålunda bereda möjligheten af en vidgad marknad? Liksom industriens syfte är att förädla naturprodukter, så äro ock goda lagars syftemål att gilva lyftning åt och förädla sjelfva industrien, och detta är hvad vi söka. Men i sanning, det behöfves en enighet som icke af smärre skiljaktigheter splittras, r att framtvinga dessa goda lagar, ty de malktoer cam ekala haceoraa ärn icke ringa