Aftonbladet – 11 oktober 1864, sida 2

Skulle vi inte visa miss Ladylift omkring i skogen?4 sade Leslie slutligen, skulle det inte vara ett godt sätt att använda denna vackra morgon. Lanra gick genast in härpå; att han hade sagt ?vi? ljöd så behagligt i hennes öron. Sedan de båda unga damerna hade hemtat sina parasoll, gingo de alla tre ut iden uppfriskande morgonluften och stego ned utför några breda trappsteg, som förde från trädgården ut till de branta, skogbeklädda höjder, som omgålvo huset. Leonora var alldeles förtjust, då trakten visade sig för henne i hela dess skönhet. Djupa dalar lågo under hennes fötter, och marken var tätt beväxt med ormbunkar, blommor och vilda törnrosbuskar, öfver hvilka spelade ekuggorna af trädens rörliga löf. Den fullkomliga stillhet och tystnad, som rådde öfverallt, gjorde ett starkt intryck på hennes lätt mottagliga själ. Alltefter som de gingo längre fram började emellertid hennes glädje blifva blandad med fruktan; ty hon hade aldrig förr vågat sig så långt ut i den fria naturen. Vi äro väl säkra om att hitta hem igen? sade hon. Ja, det behöfver du inte vara rädd för, sade Laura, i det hon kastade en blick tillbaka på den gångstig de bade följt; den här vägen är inte svår att hitta. Och kan vi också gå huru vi behagar ? frågade Leonora, som tänkte på de inskränkningar hon hade varit underkastad i klostret. ZHur kan du väl tvifla på det? sade Laura hånfullt. Jag kan gå så långt jag vill, och det kan du också göra. I ettkloster blir man behandlad som ett barn hela sitt Jif igenom; men du är nu inte längre i