Aftonbladet – 11 oktober 1864, sida 2

vände sig om innan han försvann i det täta spåret, vinkade åt henne med handen och kunde ej annat än le för sig sjelf då han såg att hon stod och väntade på en afskedshelsning från honom, men strax derpå sjönk ned på en bänk, nästan lika utmattad som Leonora nyss förut hade varit. Det var en ganska lätt sak för honom att bana sig väg genom skogssnåret och öfver de stora stenar som reste sig i hans väg, ty hans längtan att komma bort till det älle der han hade lemnat den unga flickan var så liflig, att han nästan alldeles icke märkte dessa hinder, och det dröjde icke länge förrän han befann sig midt emot ett litet hus, uppfördt af trärötter. I närheten af detta var det som de hade lemnat henne, och han såg sig nu omkring efter henne, i hopp om att 1å se henne ängsligt irra omkring och nästan vrida händerna af förtviflan derför att hon var ensam och ej hade ågon som hon kunde trygga sig till. I alla ändelser var han fullkomligt öfvertygad, att hon ej hade vågat begifva sig ensam på hemvägen, och likväl kunde han icke någorstädes upptäcka ens så mycket som en skymt af hennes korta klädning, men det var säkert endast de der träden som hindrade honom derifrån. Men nej, hon var alldeles icke der! Jo, vänta, han tyckte sig skönja något der borta vid hörnet af landet, Det var utan tvifvel hon. Huru mildt och vänligt skulle han icke söka uppmuntra henne, och med hvilken ifver skulle hon icke skynde att fatta bans arm! Morits. följer.)