Aftonbladet – 8 oktober 1864, sida 3

riktigaste vänner, samt båda lika beredvil liga att göra det nödvändiga offret. Et sement skurkstreck har förauledt det miss förstånd och de förvecklingar, hvilka bragt sakerna på denna punkt. D:t synes ound. vikligt, att åtminstone endera af de båda hjeltinnorna mäste krossas, eller, hvad som vore ännu mer naturligt och sannolikt, att alla de i denna härfva intrasslade personerna drabbades af följderna af den situation, som blifvit åvägabragt. Vår för. fattare har likväl, sedan han en stund hållit åskådarne på pinbänken, under afvakton på hvilkendera vändningen sakerna skola taga, funnit sig böra skona deras nerver från beviltnandet af någon sorglig katastrof, trogen i detta fall den moderna smaken, som sällan eller aldrig dristar af handlingar och händelser utdraga de naturliga konseqvenserna. Han reder sig ur dilemmat genom att låta en ny verkande kraft tillkomma och göra slag i saken. Detär kärleken till konsten, som hos den ena af de unga damerna i fråga blir en tröst och en tillflykt undan den lörtviflan, som syntes på väg att krossa henne, en balsam, efter hvad det tyckes, för ett krossadt hjertas så. Huru pass psychologiskt rimlig denna vändning äro, lemna vi derhän. Nog af, den bringar till stånd en god komediupplösning. Den ena af styckets hjeltinnor får till make den man, som älskas af båda; den andra tröstar sig med den lager hon skördat på scenen, med de hyllningssänger, som redan ljuda till bennes öra och de triumfer som i framtiden vänta henne; hjelten sjelf rågar genom detta lyckliga arrangement få till brud den af de båda rivalerna, som numera i sjelfva verket är hans hjertas herrskarinna; den sedliga rättvisan tillfredsställes genom den en passant meddelade underrättelsen, att styckets onda genius — i parentes sagdt, en teaterbof af renaste vatten — fallit i en duell, och den hjelpreda eller deus ex machina, i skepnaden af en beskedlig läkare, som författaren alltemellanåt anlita för att få handlingens hujl att rulla dit det för tillfället konvenerat honom, gnuggar händerna af förnöjelse öfver den lyckliga utgången. I ett stycke, der hvarje särskild karakter lider, liksom det hela, af något uppstyltadt, något krystadt, och der man nästan steg för steg skulle vilja tvista med författaren om hvad som är psychologiskt sant och rimligt, är det icke godt för de framställande konstnärerna att åstad-omma något helgjutet och tillfredsställande af de bilder, dem de skola gifva åskådlighet. Lyckligast lottad är utan tvifvel mll Dahlqvist, som fått på sin del den af styckets figurer, mot hvilken, i allmänhet taget, torde vara minst att invända med afseende på konseqvens i karaktersteckning. Den unga skådespelerskan har tillfälle att lägga i dagen det osökta behag, denna omedelbarhet i känsla och uttryck, som gör hennes framställning if bilder, sådana som den här ifrågavaranle — hälften barn och hälften qvinna — så hög grad tilltalande. Fru Hwasser spelar titelrollen med det i alla detaljer ar leklamation, mimik och plastik genomförda studium, som hon vanligen egnar henne anjörtrodda uppgitter, och det lyckades henne går att erötra ett par lifliga applåder och n framropning, ehuru eljest en mycket ryckt och tung stämning var rådande hos yubliken och qväfde i födseln några andra natta försök till bifallsyttringar. Komplinentera vi ytterligare de i stycket uppträlande damernas eleganta och smakfulla toietter samt, alldeles specielt, fru Hwassers sonstmessigt ordnade chevelure, så ha vi agt or revresentationen af Eglantine i det lärmaste allt hvad derom är att säga. I