Aftonbladet – 8 oktober 1864, sida 3

eller sjunga vidare. Ni borde derför söka bistå dem och bjelpa till att roa oss allesamman. Hon reste sie genast upp, som om hon ansett sig förpligtad att lyda hvarje uppmaning som ställdes till henne, och gick fram till pianot. Mr Leslie sade att jag skulle sjunga, sade hon. Skall jag göra det24 Ja visst, om du kan: men: du måste förskona oss för några psalmmelodier. Ja, jag kan äfvån flera arier, som jag och alla de andra pensionärerna i klostret lärde at Fråre du Lap. Det skulle oändligt roa mig att få höra Fråre du Laps elev4, sade Laura. Är det verkligen sannt?4 sade Leonora och såg upp henne, utan att ana att det låg en sarkasm i den gjorda anmärkningen. Derpå satte hon sig ned vid pianot. Naturen hade begäfvat henne med en röst, som den endast ytterst sällan låter falla på någons lott. Det var icke hennes förtjenst, och hon var icke heller på minsta sätt stolt öfver att hon hade erhållit denna gåfva; men hon kände sig helt lycklig öfver att just hon fått den, eftersom den gjorde det intryck på åhörarne, att den tvang dem att hålla af henne, Hennes stämma var så ren som den sång Händel hörde af englarne och sedan nedskref såsom sjungen till herdarne; och den var derjemte ago konst så förträffligt utbildad, att den ädefröjdade: örat och hänryckte hjertat. Leslie hade haft isinne att draga sig undan, men stannade plötsligt då Leonora började: sjunga och fäste sina ögon på henne, som om för första gången en ny njutning hade uppenbarat sig för honom. Hon var tydligen en fulländad sångerska, och