Aftonbladet – 7 oktober 1864, sida 3

domens intresse onska, alt ett storre ultrymme må kunna densamma beredas, kunna vi dock, vid betraktande af den öfverfyllnad, som såväl i detta som andra läroverk för närvarande är rådande, icke undertrycka ett smålöje vid tanken på den ytterliga fö; sigtighet och småsinthet, hvarmed regeringen för någon tid sedan gick tillväga i fråga om tillstånd för privata lä att erhålla sådana garantier för sin na. alt de kunde undvika det strypsystem, som regeringen under en längre tid pålagt dem. Vi kunna icke undertrycka de obehagliga känslor, som framkallas af tanken på den fåvitskbet, på grund af hvilken regeringen tror sig bättre kunna tillgodose det uppväxande slägtets uppfostran, genom att koncentrera lärjungarne kring de redan förut otillräckliga lärarekrafter, som stå till statens förfogande, än genom att fördela dem på andra, frivilliga krafter, som dertill visat sig fullt mäktiga, men af hvilka man syntes frukta, att de icke i allo och snörrätt skulle följa den allena saliggörande metod för undervisningen, som K. M:ts nådiga skolstadga föreskrifver. Om nu t. ex. i Upsala lyceum, ett af de läroverk, som icke blefvo hugnade med samma nådiga bevågenhet i afseende på dimissionsrätt, som läroanstalterna i Stockholm och Göteborg, skulle kunna ha upptagitsvid pass 100 af de lärjungar, som i åtskilliga af de offentliga läroverken få trängas på de otillräckliga bänkarne, som der sucka efter frisk luft och tillräckligt utrymme, som der ofta sakna den handledning läraren, öfverhopad af deras talrikhet, icke kan gifva dem, om vidare för dessa hundra ynglingar skickliga och nitiska lärare skulle kunna erhållas — och i en universitetsstid finnes dessa odisputabelt att tillgå — skulle väl då den allmänna bildningen, skulle nationen förlora derpå, att icke undervisningen i en dylik skola fortginge under statens omedelbara kontroll och fingervisning? Och om lärarne i en dylik läroanstalt skulle, såsom man lätt kan änka sig, funnit sig föranlåtna att lösrycka sig från det tankedödande lexläsandet och införa en friare metod för undervisningen, skulle detta billigtvis kunnat uppväcka nå50 grundad fruktan hos regeringen, skulle et icke tvärtom nödvändigtvis ha gagnat undervisningen öfverbufvud, eller vore med ett ord icke detta just ett sätt, på hvilket det raskare lif skulle uppehållas inom undervisningen, hvilket nu så gerna förfaller till slentrian. Kultusministern har likväl, blind för andra än egna teoriers genomförande, hindrat detta naturliga uppspirande af en nyttig verksamhetskrets; han har lagt bojor på det fria meddelandet af kunskap och icke ens skytt att i detta fall stifta monopolier, hvilka starkt påminna om monopolierna på salt och bränvin. I Ju mer man betänker dessa förhållanden, desto starkare framstår den frågan, med hvad rättighet staten vill förhindra den en skilta undervisningen. Icke är staten någon privilegierad kolportör för odlande af förståndet och väckande af omdömeskraften hos nationens unga telningar. Der det ärl fråga om en examen, på grund af hvilken rättighet erhålles att söka ett embete i statens tjenst, der eger naturligtvis staten all befogenhet att bestämdt uppställa sina ford.:ingar på kunskap, men der det blott är fråga om allmän bildning, allmön förståndsutveckling, hvilket ju är eller bör vara elementarläroverkens ändamål, der kunna vi icke finna, att staten eger rättighet att utstaka några råmärken och skapa monopolier. I Icke utan skäl har en ledamot af Ups läns landsting för innevarande år yttrat, i friga om bidrag till den ofvan omnämnda skolhusbyggnaden, att det borde vara kommunens skyldighet att ensam bekosta densamma. Han skulle blott ha tillagt, att det då äfven är kommunens skyldighet och rättighet att i viss mån äfven taga vård om de inre grundmurar, på hvilka bildningsarbetet hvilar. Huru mycket lif och intresse, som skulle väckas för den nu så tråkiga? skolfrågan, om den från att uteslutande vara en statens angelägenhet i viss mån öfverginge till att blifva en kommunens, behöfver knappast påpekas. Det är ju rent af löjligt att höra, att det är en statsangelägenhet, huru stor kurs i franska grammatikan en elfva års skolpojke genomgår eller icke. Iotet under, att man blir likgiltig för en sak, der ingen annan verksamhetssfer erbjudes än den, som ligser inom de fromma önskningarnes område, och om man låter sig insöfvas i säkerhetssömn, när statsmyndigheten med ofelbar nyndighet sjelf tager sig saken om hand, är detta icke heller att förvåna sig öfver. Elementarskolorna blifva ju också, till följd häraf, icke anstalter till omdömets utbildande, tankens utvecklande och frigörande, utan helt simpelt lexinpluggningsanstaltar, der såsom hufvudresultat hägrar utsigten att genom examens afläggande erhålla lättare tillträde till ett embete i staten. Utgångsexamen från skolan blir sålunda, om också indirekt, en embetsexamen, en preliminär, ty det heter ju, att den examen fordras, för att få tillträda ett statens embete. Hela vårt skolväsende går således ytterst endast ut på att dana embetsmän åt staten och arbetet i skolan blir endast ett arbete för lättare ernående af lefvebröd på den vägen. Huruvida dermed ändamålet med barnundervisningen uppfylles lemna vi för tillfället derhän, men att en återgång derifrån ju förr dess hellre bör ske är vår fullkomliga öfvertygelse. För ernående af en dylik ändamålsenlig utveckling af vårt undervisningsväsende måste likväl alla disponibla krafter och möjliga hjelpkällor samverka och just derföre anse vi det äfven strida mat nationens intresse, att de privata skolorna, i hvilka en friare undervisningsgång kan göra sig gällande, med all makt undertryckas och omöjliggöras. Tvärtom skulle det helt säkert vara afstor vinst, om dylika läroverk uppmuntrades, om de: lerstädes bildade sig; de skulle derigenom j: mer än nu vända det allmänna medvetan-: Tv 19