Aftonbladet – 7 oktober 1864, sida 2

hon läste på sitt radband, hade ett uttryck af religiös enfald, som man knappast någonsin kan få se ute i verlden; ty äfven de, som varit nog lyckliga att en gång ega den, kunna icke undgå att förlora den, då barndomens fromma vanor undanträngas af lif vets stränga kraf. Då abbedissan reste sig upp från sin knäböjande ställning, steg äfven Leonora upp och gick fram till den äldre damen, som kysste henne på pannan och välsignade henne. Det samtal, som derpå uppstod dem emellan, fördes på franska, oaktadt den unga flickan var en engelska; ty det var uti ett kloster i Bretagne som den här skildrade scenen egde rum. De första ord, som abbedissan yttrade, tycktes ligga nästan alldeles utom hennes heliga kall. Har Lovisa riktigt och ordentligt märkt ditt linne, mitt barn? Är allt i behörig ordning?? Ja, älskade moder, allt är redan inpackadt, svarade Leonora. ?Har du hört om mademoiselle Neotte är kommen ?? Ja, det är hon, och jag kom just hit för att säga er det, efter som ni bad mig att jag skulle låta er veta när hon kom.? Således reser du då ifrån ossimorgon?, sade abbedissan i sorgsen ton. ?Det är ni sjelf som bestämdt det så?, sade Leonora, VAck nej, mitt barn; din förmyndare har ansett det vara bäst för dig att du får komma ut i verlden, och det är han som tager dig härifrån.? Men jag kommer tillbaka hitigen?, sade den unga flickan. ?Nej, mitt söta barn, det gör du visst inte. Jag känner bättre dina känslor än du sjelf. Det kommer nog att kosta på dig att sålunda skiljas från oss allesamman; men då du väl kommit härifrån skall du känna dig glad och lycklig. Nej, du skall aldrig önska att komma hit tillbaka. Jag har känt många unga flickor som haft ett ömt hjerta likasom du, och som här inte