Aftonbladet – 5 oktober 1864, sida 3

lade vid en ung dam af Neds bekanta, kon jag att trampa på ett förbigående fruntim mers klädning, och vände mig om med en aktningsfull ursäkt, i detjag lyfte på hatten. Det var miss Leiih. Hennes plötsliga rodnad och förvånade min visade mig genast, alt jag var igen. känd. Det var min röst, som förrådde mig: men jag hoppades emellertid att slippa undan och smög mig derföre försigtigt bor till det jernstaket, som omgaf platsen. Det fanns ingen utgång på den sida, der jag befann mig, och den närmaste var jus midt för den bänk, der major Leith och hans barn tagit plats. Jeg stod en stunc lutad öfver staketet med ryggen åt folk. massan ; slutligen trodde jag mig med sä kerhet kunna vända mig om för att rekog. noscera terrängen, men fick i detsamma se majoren, som stod midt framför mig, så att all flykt var omöjlig. Hur lefver verlden med dig, min kärt Dan Baker?4 sade han med ironisk vän lighet. Jag kände mig mycket illa till mods, rod. nade och stammade om hvartannat, sami gjorde en enfaldig ursäkt för mitt bedrä geri. Det var min afsigt att omtala allt tör er i morgon, sir; jag hoppas attniicke eg tänka illa om mig för min lättsinnig et.s tIngalunda, min bäste sir. Det föll mig in redan i morgse, att ni hade ett tusar så gentlemannalikt utseende för att vars roddare, och det sade jag också till mir dotter. Det tillkommer mig att bedja e om ursäkt för det jag tilltalade er som rätt och slätt en roddare i går, men jag såg blott på edra kläder. Räck mig er hand. min käre unge vän, jag känner en önskan att trycka den; ehuru jag nu naturligtvis icke vågar tillbjuda mig att skaffa er tak öfver hufvudet, skall det dock alltid vara mig en glädje att se er under mitt. Det år nu icke mera an att kalla er Dan Ba. er, men hvad namn får jag gifva er: stället ?6