Aftonbladet – 5 oktober 1864, sida 2

pas om 1 Amerika, det är den Ttorhalligal despotismen, som kämpar emot demokratien och som dukar under. Det är med en sann: tillfredsställelse, som vi förklara detta: tyl äfven det gamla Europa skall njuta frukterna af den slutliga seger, som vi hoppas på, och som ej länge kan dröja.? Den inre ställningen i Tyskland torde, med anledning af tidsomständigheterna, förtjena synnerlig uppmärksamhet och vi meddela derföre efter en längre framställning i ett danskt blad, följande bidrag till en orientering i detta hänseende. Medan hr von Bismarck i ledningen af tullföreningssaken förstått att besegra Österrike och Pryta dess motstånd, och likväl samtidigt till en viss grad genomfört sin grundsats, att Österrike skall vända sig till de östliga länderna och der vara den tyska kulturens pionier bland de halfceivilserade tolkslagen, har han vetat att begagna den Slesvig-holsteinska frågan och sin allians med Österrike för att förödmjuka förbundsdagen ock mellanstaterna. hvilka dock gålvo initiativet till rörelsen, och att på samma gång tvinga dem till inträde i tullföreningen, hvarigenom de åter böja sig för Preussens hegemoni. Mellanstaternas moraliska kraft har derigenom blifvit bruten; flerestäds diskutera undersåtarne helt enkelt frågan om regeringens vara eller icke — vara, ja i Nassau har en person i närvaro af en stor folkmängd uttalat det önskvärda uti att hafva en furste i stället för många. Visserligen skola många hinder uppstå för en utveckling sådan som Italiens; ty der var folkmedvetandet från gamla tider republikanskt; tronerna voro nästan öfverallt, (likasom forntidens Tyrannier?) uppresta genom våld och upprätthållna genom grymhet, och flera furstehus voro till och med irämmande. Tyskarne hafva deremot haft infödda furstehus, af hvilka flera hafva en berömlig privathistoria, samt hysa från urminnes tid stor vördnad för landsfädren?, hvilka väl ofta nog herrskat med upprörande brutalitet, men sällan med egentlig grymhet. Omkring hvarje furstehus hafva knutit sig en mängd rättigheter och förhoppningar, en hel skara hofmän, ministrar och generaler, likt planeter kring en sol, och alla dessa intressen skulle råka i klämman om en närmare förbindelse med Preussen komme till stånd. Dertill kommer, att icke få stater hafva liberalare förvaltning och lägre beskattning än Preussen. Deremot skulle icke så många hinder uppstå för att lemna ledningen af hela Tysklands utrikespolitik till Preussen; det skulle visserligen djupt såra furstarnes fåfänga, men derigenom sparar Tyskland mycket onödigt gräl och ett stort antal diplomatiska dagdritvare eller intrigörer. Den stat, som naturligen kunde väntas öra mesta motstånd, är Baiern. Detta rike har en temligen gammal forntid och räknar nära 5 millioner menniskor; det har alltid vetat att föra en egendomlig bayersk, mycket egennyttig politik, som i allmänhet gått ut på att genom fransk hjelp utvidga tandet på grannarnes och tyska. rikets be kostnad. I vårt århundrade kan man spåra tre utvecklingsstadier, alla uppkomna af tanken om något egendomligt baierskt. Först sökte man under ministeren Montgelas att bevisa folkets keltiska ursprung, för att dermed bevisa rättigheten till ett sjelfständigt lif och till ett nära förbund med Frankrike; riket skulle. då vara kärnan, hvaromkring det öfriga sydvestra Tyskland skulle samla sig. Under Ludvig den förste blef man framför allt tysk, räknande s.n härkomst från Markomannerna, och diskuterade om detta hette deutsch? eller ?teutsch, Bayern? eller Baiera, o. 8. v., men alltsammans var dock närmast blott ett ideelt svärmeri. Med Maximilian. uppträdde deremot treenighetstanken, Baiern såsom Iedaäre för mellanoch småstaternas förbund (ett nytt fursteförbund såsom under Fredrik II emot Österrike, ett nytt Rhenförbund, men utan franskt beskydd); han sökte också ifrigt att sammassmälta de särskilda tyska stammarne (Allemanner, Schwaber, Franker och Pfaltzare) till-ett baierskt folk, hvilket man ville lyckliggöra med en särskild nationalhistoria och nationallitteratur. I god samklang härmed är det, som undervisningsministeren nyligen pålagt universiteterna att tilllediga professorater framför allt söka infödda baierska lärde och först i andra rummet andra sydtyskar, så att Mainlinien nu blifvit dragen för vetenskapernas skull. Baiern vill nu också söka skapa en sydtysk tullförening, i nära förening med Österrike, om man än föröfrigt är mycket missnöjd med dettas politiska hållning på sednare tiden. som kränkt Baierns egenkärlek genom att anvisa det en mycket obetydlig roll: En uppgift, som ligger mycket närmare, skulle vara, om landet gjorde sig till hemort för borgerlig och kounstitutionel frihet i Tyskland, Baiern gaf den första konstitutionella författning år 1818, och de adiiga riksråden ingingo 1848 så väl på en ny vallag som på grundskatternas aflösning, och ärov nu endast storbörder och storbyggare, utan någon junkerlig snitt. Lika litet har Baiern något borgarefiendtligt militärjunkerdöme, ty officerarne känna sig såsom en del af folket, och landet är ingen militärlaf honom. Det förekom mio. som om han!