Aftonbladet – 3 oktober 1864, sida 3

om sommaraftnarne sutto vid flodstrandei och i månskenet lekte bland lagerträden? När jag blir bättre, tror jag vi skola resa dit för att återge det gamla kära stället än en gång.? Så fortfor han hela dagen att tala om saker som Lettice för längesedan glömt. Han hade ej på trettio år talat om allt detta och Lettice blef orolig öfver att han nu gjorde det. Hon kom ihåg att hon som barn hört sägas att det förflutna alltid framträder klarare mot lifvets slut medan det närvarande blir allt dunklare. Kunde det vara så nu? Patrick ville ej gå till sängs denna afton. Han ville hellre sitta och slumra i sin länstol, sade han. Lettice vakade öfver honom och småningom blef det henne klart att han skulle vara den som först stapplade på den stig de tillsammans vandrat. Han skulle vara den som först inträdde i det eviga lifvet, som dock låg dem båda så nära. Det är bäst så!? hviskade hon, ty hon tänkte ej på sig sjelf utan på honom och hang hjelplöshet, ?det är bäst så. Skiljsmessan blir icke långvarig.? Och denna tanke tröstade henne. Då Patrick vaknade voro hans tankar orediga. Han tyckte sig vara i Cambridge och talade vid sin hustru som om hon varit den ådertonäriga Lettice, som han älskade. Synnerligast dröjde hans tankar vid den natt då han blef tillfångatagen. Jag skall gömma mig här, men jag vill j se Lettice — Williams Lettice! Jag kan ej taga henne ifrån honom — det skulle krossa hans hjerta. Om jag lider, så vet åtminstone ingen att så är. Hör, det susar i lagerträden! Vi måste gömma oss. Kom hit! Da är här — vid mitt bjeria — älskade! hvad skulle jag då frukta ?? Så talade han länge, men mer och mer j