Aftonbladet – 1 oktober 1864, sida 3

LOndOD. Spanmasnarknaagtn BUS. BLANDADE ÄMNEN — Ett musikaliskt snille. I Charles Dicken idskrift All the year round förekommer en be vättelse om en halffånig negergosse, hos hvilke innes en musikalisk talent, som är alldeles en am i sitt slag. Denne gosse, som är blind född söptes 1850 såsom spädt barn jemte sin mode af en tobaksplantageegare i Syd-Georgien. D fom. det är gossens namn, växte till. visade de sig att han var till hälften fånig och han till bragte sin tid med att bgga i solen; han visad ig mycket mottaglig för smekord och allt slag Heröm och fäste sig med stor tillgifvenhet vit somliga personer. Hans talenter voro emellertic uldeles obekanta, tills de upptäcktes 1857. Ei ommarnatt blef nemligen plantage-egarens fa milj väckt af ljudet af musik i matsalen, och de vörde upprepas icke blott enkla melodier, utar te svåraste stycken. som vanligen utfördes a döttrarne i buset. De spelades med en viss rädsla men dock säkert och fint. Då man gick ned rummet, befanns Tom sittande vid pianot, i hög sta grad glad och belåten; vid slutet af hvarje yckad passage utbrast han i gapskratt och slog klackarne mot hvarandra. Det var första gånger i sitt lif som han vidrört ett piano. Tom ble nu betraktad såsom ett verkligt vidunder och för les in, när det var främmande. för att visa si konst. Emellertid hade plantagegarnes hustru och döttrar intet synnerligt begrepp om Tom: gentliga betydelse. De betraktade honom blott säsom ett slags maskin. som kunde upprepa de lodier. som de genomtröskade på sina pianon. Man lade dock märke till, att det var någon skil: nad på deras och gossens utförande, och att det, snart gossens fingrar follo på tangenterna, följde adenser. som väl voro afbrutna och flyktiga, nen besutto en ganska egendomlig skönhet och ch patos. Hvarje stycke, som han hört, kunde han återgifva, och det just i samma stil. hvari let utförts; men dessutom hörde man honom stundom spela harmonier, som han icke lärt af någon. aldrig desamma, men alltid melankolis Slutligen upptäckte plantagecgaren hvilket kap val han egde i Tom, och han började år 1858 att resa omkring med honom. från hvilken tid och till 1852. då berättelsen härom meddelades, Tom iefde ett offentligt lif, som var väl egnadt att alldeles förstöra honom. Till dess hade han be tt hvarje prof på hvilket man satt hans förmåga. naturligtvis inom en viss gräns. Han har fortfarit att vara halffånig, men med starka känslor och så lättrörd att han brister i tårar, när man tilltalar honom ovänligt. Hans minne är så skarpt. att han utan att taga fel på en stafvelse kan återgifva ett 15 minuter långt samtal, af hvilket han icke förstår ett ord. Franska och engelska sånger återgifver han. när han hört dem en gång. och icke blott orden. utan äfven den stil och det uttryck. hvarmed de ära föredragna. Denne blindfödde gosse som icke känner en not och är alldeles okunnig i musikvetenskapen, återgifver klassiska verk med den största klarhet i uppfattningen och med en teknisk färdighet, som motsvarar den, som eges af konstnärer af andra rangen. Hans fingersättning är icke den, som skulle tyckas mest naturlig för ett blindt barn, utan är strängt skolmessig. När han sätter sig till ett instrument jemte en musiker, kan han bela ett fullkomligt bas-ackompagnement till diskanten i ett musikstycke. som han hör för första gången i det ögonblick. då han spelar ackompagnementet. Derefter intager han pianistens plats och utför hela stycket, utan att öfverhoppa eller omkasta en enda not. Man har låtit ho: nom utföra stycken pa 13 till 2 sidor efter långa konserter, och det har lyckats. Här är det så ledes icke fråga om en blott minnessak, ty man kan icke spela sekundstämman till musik. som man aldrig hört eller sett förr. utan att kunna uppfatta och förstå harmonien i dess gång. och man måste således ega förmåga att skapa. Emellertid har den musik. som Tom dikterat till ofjentliggörande. varit obetydlig. och det har varit lätt att upptäcka reminiscenserna i densamma. Det är den ena gränsen. som är satt för Tom, men dertill kommer, att han icke kan uthärda någon längre ansträngning och att en sådan gerna efterföljes af epileptiska an all. Då Tom är en slaf, har hans herre icke låtit honom uppträda i någon fri stat. och plantage-egaren har icke velat ingå på anbud att skieta honom till Europa. Berättaren hörde honom 1860. då han först utförde en mängd olika stycken af Verdi, Weber och Beethoven: derefter uppträdde en musiker bland åhörarne på scenen och spelade åtskilliga mycket invecklade musikstycken. hvilka det var högst osannolikt att Tom förr hört. Tom stod orörlig och lyssnade, tills de voro slut, och en eller par minuter till, derpå satte han sig och återgaf dem utan att öfverhop va en not. Derpå följde andra ännu svårare stycken. i hvilka han spelade bas till diskanten och sedermera strax återgal diskanten på förut angifvet sätt. Gossen var ögonskenligen trött deraf, och plantage-egaren skulle slutat representationen, men då framdrog den nyssnämnde musikern, som var bosatt i staden en tjock notrulle, i det han yttrade, att han här hade en fantasi, som han sjelf komponerat och som icke var offentliggjord. och den skulle Tom icke komma ut med. Plantageegaren gjorde invändningar mot att ytterligare anstränga gossen. men måste gifva efter. Musikern satte sig ned och började spela diskanten. Tom vagade fram och tiltbaka med hufvudet. men speade triumferande hela sekunden. Derpå sprang han upp. knuftade undan mannen och spelade diskanten mera lysande och kraftiullt än kompositären. Då den sista tonen ljöd, tjöt han af glädje och ropade: Det gick, massa! det gick, massa! — En predikan, som just icke kan sägas höra till det vanliga slaget. har nyligen hållits i en af Londons kyrkor. En kungörelse, att broier Ignatius? — en ung begåfvad prest af anglikanska kyrkan, hvars strätvanden att upprätta ett benediktinermunkkloster i östra England, på sista tiden väckt ett visst uppseende — skulle prelika i S:t Maria Magdalena sockenkyrka, hade förra söndagen samlat en så talrik menighet i nämnde kyrka, att den redan före gudstjenstens början var ötvertylld. De kyrkliga ceremonierna öre predikan utfördes på ett mer än vanligt prunkande sätt, och då de voro slutade, upp: rädde — icke broder Ignatius, utan kyrkans nliga prest, mr Stuart. på predikstolen. En dlimän förvåning stod målad på de närvarandes msiglen. ty många hade uteslutande kommut i kyrkan för att höra broder Ignatius och icke deras gamla välbekanta pastor, hvilken de för öfigt hålla mycket utaf: och att döma efter fler: