Aftonbladet – 30 september 1864, sida 2

lek skulle kunna väckas till lif. Och or lady Vandyck erbjöd sina föräldrar skyd och bjelp, af hvem skulle de hellre emot tuga det? Lettice räknade sina penningar, innan ho) gick — det var tyvärr ganska snart gjordt Hon hade ämnat gå till Blackfriars, de lady Vandyck, enka efter ett tvåårigt äk tenskap, ännu bodde, men krafterna svek henne, och hon tog en båt för att låta xc sig uppför floden. Det gick underligt till i London på dei tiden. I Westminster fanns intet parlament i Whitehall ingen konung: staden var ?sön drad mot sig sjelf. Lettice visste föga on hvad som tilldrog sig i den bullersammt verlden och förskräcktes af de hopar a Prundhufvuden, som på gatorna ötlverall skreko vildt oci: öfverljudt: ?Ned med kun gen! Hurrah för segern vid Marston Moor! Och Lettice darrade, ty hon visste att med kungens fall var också hoppet om en lugr ålderdom för Patrick borta. Då hon steg i land vid Blackfriars, framtog hon sin börs för att betala roddaren. Denna samma börs hade, en gång välfylld med silfver och guld, blifvit henne sänd från drottning Henrietta Maria och en kunglig krona var broderad derpå. Nå, hå — kavaljerer? i farvattnet!? skrek båtkarlen och ryckte börsen till sig. Min vackra fru, den här behåller jag för statens räkning.? Och med ett elakt leende tömde han börsen i sin ficka och kastade den sedan på båtens botten. Lettice inträdde i sin dotters hus, utan alt ega en enda penning; hon hade förlorat hela sin lilla skatt. Lady Vandyck bebodde ett präktigt hus, ett palats, dit 7 den politiska stormen vågat intränga. I desssuler hängde ännu flera al sir Anton. målade taflor, till och med kungliga poörträtter. Men den vackraste taflan at alla var dock den sköna Maries porträtt, hvilket ännu den dag i dag är finnes qvar, ett minne af Vandycks beundran för sin hustru och af den underbara skönhet den