Aftonbladet – 29 september 1864, sida 2

ställe blifva gjordt, det har han likväl först anat, och när man på denna plats en gång skall beundra en furstlig skapelse, skall man dock rättvisligen minnas, att grunden dertill blifvit lagd af en privatman, som här lyckades nästan midtien ödemark finna ett af Skånes, måhända af hela Sverges, mest förtjusande och mest pittoreska landskapsstycken. . Skabbelyecke ligger utmed Sundets kust i det distrikt norr om Helsingborg, som med ett allmänt namn kallas Kullen, icke en half mil ifrån nämnde stad, måhända något mer än en fjerdingsväg, — stället bar hittills varit så litet geografiskt, att dess distans från kända orter icke varit gjordt till föremål för någon rätt allvarsam undersökning. Hela denna kuststräcka är af en egendomlig natur, med stycken fula som stryk?, med andra nästan paradisiska, om: hvartannat. Omedelbart invid staden norrut har man endast en lång och icke synnerligt bred strimma sand, äkta god hafssand, der blott några sällsamma, saltvatten-älskande tistlar finna en knapp näring; inåt landåsen går der emellertid ett band af frodig buskskog och det är nedanför detta kratt? åtskilliga nätta villor i de sista åren hafva rest sig, anlagda af vänner utaf en fri utsigt öfver vuttnet och af en frisk luft, mättad med de helsosamma ångorna af tång. Drager man längs Sundet vidare norrut, anländer man först till de s. k. ?Pålsjöhusen?, en liten koloni af välbyggda skeppareoch fiskarehus, gränsande till Pålsjö (rättare: Pålsköps) betydliga herregård, hvilken litet åt sidan tittar fram ur en yppig och ganska vidsträckt bokskog, — detta är för turisten den första hvilan? på sandheden. Till Pålsjö gård leder genom skogen en verkligen praktfull hålväg, der är skugga, der är en trefligt rinnande å, der äro dristiga höjder och temligen vilda djup. Pålsjö skog är för längesedan af Helsingborgarne känd; den är deras favoritpromenad åt detta håll, den är äfven af botanisterna högt skattad. Vi för vår del måste denna gång passera den förbi. Åter antager kusten sin ödsliga, melankoliska karakter. Vägen blir allt sämre och sämre. På ena sidan naken strandbrädd, å andra sidan likaledes nakna, här och der sällsamt inskurna höjder, der en torftig mossa endast ytligt och ofullständigt döljer det underliggande sandstensskifferlagret. Man anländer till en ny koloni, men af till största delen mindre inbjudande byggnader, det är Grafvarnes? fiskläge. Från Grafvarne höjer sig terrängen, vägen stiger alltmera uppåt, snart ganska betydligt. Ödslighet, enformighet, grundlig fulhet rundtomkring! Endast utsigten öfver Sundet, åt danska kusten med Kronborg, åt Kattegats ofantliga horisont, påminner en om att man dock här befinner sig helt nära Europa. Ännu icke fullt uppkommen på höjden, passerar man en temligen stor herrskapsbyggning, anlagd nästan utmed ett bräddjup, med hvitmenade väggar, väderbitna af nordvesten, med till och med en viss tillstymmelse till arkitektur; det är Tinkarp, ett utsockne hemman under Krapperup, det ligger der för öfrigt utan allt behag, skäligen naket och öfvergifvet. Trakten fortfar att vara ogästvånlig, dock skymtar man i bakgrunden en skog med ett ganska hygbligt tycke, man når ändtligen upp på höjden, man kommer skogen närmare och man upptäcker några anspråkslösa, låga hus, fullkomligt lika hvarje annan bondgård, man snuddar förbi dem och bryr sig knappast om att fråga efter ställets namn; det är dock en herrgård på sitt vis, det är egendomen Stubbarp, med den herrligaste belägenhet invid Öresund?, såsom det heter i de annonser, genom hvilka stället nu i flera månaders tid varit utbjudet till salu. Vi spekulera ej i Stubbarp (i detta ögonblick lär det också vara för sent), vi fortsätta hellre vår väg rakt ut och komma småningom in på en terräng, der vi åter ha skog, nästan på alla sidor, och der vi slutligen förlora hafvet ur sigte. Midt i skogen öppnar sig plötsligen en nyanlagd bred väg till venster, i fonden se vi en hop murarställningar, öfver hvilka lyfta sig ett par ridderliga torn, — ah! detta är Skabbelycke. För ett år sedan såg man här intet utom trädstammar. Följer man vägen längre åt norr, kommer man till Kulla Gunnarstorp, Höganäs, 0. 8. v. Men vi dröja der vi äro. är man väl befinner sig inne vid det nya Skabbelyckehus, gör man ovilkorligen strax en anmärkning af mer och mindre surmulen art. Hela verlden har sagt 0s8, att stället ligger endast ett ?böss-skott från stranden och vattnet?, men hur man vänder sig, ser man rundtomkring sig intet annat än skog. Att lägga corps-de-logiset just här, hvilken ide! Men det är just denna id, som är den lärda bankkamreraren S. Åbergs genistreck. ?Slottet? är anlagdt på en icke synnerligt stor platå, nästan alldeles utmed en ganska skarp backsluttning, äfvensom med den vackraste blandade bokoch ekskog; nere vid byggningens fot är man alltså i det fullkomligaste lugn, skyddad för alla möjliga vindar, i ett ?petite Provence?, der blomsteroch buskgrupper skola makalöst trifvas, men så fort man stigit upp i huset till första våningen, — hvilken hvilar på en hög gråstens-rez-de-chaussåe, — förändra sig förhållandena liksom genom ett trollslag. Från fönsterna har man här den friaste utsigt öfver skogstopparna, utåt Sundet och Katiegat. Ingenting kan vara mer öfverraskande, liksom intet mera förtjusande. En våning ännu högre uppp och vyen blir alltmera storartad, den blir nästan obegränsad. Men detta är ingalunda den enda öfverraskningen. Vi möta dylika nästan vid hvartenda steg i den omgifvande vilda parken. Lokalens beskaffenhet, en i högsta grad kuperad natur, gifver en ymnig anledning till surpriser och det har för ett iderikt anordningssinne varit lätt nog att fört dess fullständiga. Hela skogen åt detta håll, åt stranden, sluttar utför i afsats nedom afsats och genomskäres dessutom af icke mindre än tvänne särskilda friska vattendrag, hvarigenom olika små lummiga holmar bildas, den ena nedanför den andra, Det hela utgöres af idel praktfull löfskog, genom hvilken branta stigar slingra sig som tt nät AL AnAh AS afhyntna at farcsanda